Tv-spelet “Resident Evil" utkom 1996 och räknas som en av giganterna inom survival horror. Att det har filmatiserats hela sju gånger har inte stoppat succéregissören Zach Cregger (”Barbarian”, ”Weapons”) från att nu ge ut sin version, och det ska vi vara tacksamma för.
Berättelsen kretsar kring ett virus som riskerar utrota hela mänskligheten genom att förvandla människor till muterade köttmonster. I begynnelsen möter vi den bortkomne spjuvern Bryan (exceptionellt spelad av Austin Abrams) som i sitt jobb som leveranskille för medicinska bud får i uppdrag att köra ett mycket högt prioriterat paket till sjukhuset i Raccoon City. Vägen dit går genom ett mörkt vinterlandskap där tät skog täcker allt som inte är den glashala vägen. Känslan av att befinna sig i ett tv-spel etableras redan där.
Från ingenstans springer en kvinna ut på vägen och flyger upp på motorhuven. När Bryan försöker köra henne till säkerhet märker han att något inte står rätt till med den lättklädda hysterikan, som inte slutar ge sig på honom i frenesi. Att hon bär på den farliga smittan uppdagas först senare.
Varje scen är som en ny bana i tv-spelet, sett till både estetik och handling. Uppdragen är tydliga och backstoryn tacksamt sparsmakad. Världen är begränsad och otroligt snygg. Den avskalade estetiken ger känslan av att detta inte är verkligheten, utan en mycket obehaglig imitation av den. Klaustrofobin hänger kvar ända in i slutet.
Spelkänslan förstärks av kameravinkeln, som oavbrutet följer Bryan i hans åtaganden. Ofta dyker ledsagare upp för att instruera den stackars gigarbetaren om vad han ska göra härnäst, vilket också är ett vanligt inslag i tv-spel. Här skiljer sig filmen från de andra i “Resident Evil”-universumet, men också från HBO-succén “The Last of us”. Medan de är tydliga filmatiseringar av spel (om än med egna handlingar) har Zach Cregger snarare försökt förstärka spelkänslan på alla plan, med vapengömmor i varje ny scen, tidspress, nycklar och jumpscares som ibland lyckas lite för bra.
Bryans humor är därtill en tacksam respit från allvaret i den annalkande världskollapsen och vid eftertexterna har han hunnit bli en kär vän. Kanske möts vi igen någon dag, men då får det bli med hjälp av en spelkonsol. Efter att ha sett honom slåss mot de muterade daggmaskmonstren i 94 minuter är man bra sugen på att själv få hjälpa till.
Titta också på:
”Weapons” (Zach Cregger, 2025)
”Barbarian” (Zach Cregger 2022)
”The Last of Us” (Neil Druckmann, Craig Mazin, 2023)