Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Stränder har genom kulturhistorien varit platser för såväl begravningsriter och handel som krig och rekreationsvistelser. I senmodern tid kan stränder förvandlas till depåer för konsumtionssamhällets avskräde eller utgöra ankomstplatser för flyktingar och migranter. Även litteraturen har sina stränder och prosakonsten kan låta den yttre verklighetens och fiktionens stränder sammanflätas.
Den åldrade och framgångsrike författaren Gustav von Aschenbach i Thomas Manns långnovell ”Döden i Venedig” (1912) behöver koppla av från sitt kravfyllda skapande och beger sig till ön Lido med de långa badstränderna utanför Venedig. I badhotellets matsal ser han första gången den blondlockige polske ynglingen Tadzio som besöker hotellet med sin familj och han blir förälskad. Stranden är reserverad för hotellets internationella högborgerlighet och under de kommande dagarna är det i vilstolen ”under förmiddagstimmarna på stranden” som Aschenbach har lyckan att länge och regelbundet betrakta Tadzios ljuva uppenbarelse.