Ett av de konstigaste, och elakaste, utspelen under den gångna valrörelsen var Sverigedemokraternas valreklam på bussarna i Skaraborg. Bussförare som kom till jobbet möttes av texten ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” Effekten blev att ett tjugotal bussförare med ursprung i Somalia valde att sjukskriva sig i protest eftersom de kände sig otrygga och oroade sig för ytterligare trakasserier på arbetsplatsen.
Jag förstår dem. Det är verkligen galet respektlöst mot en samhällsbärande yrkesgrupp som varje dag går till ett arbete som inte kan betraktas som välavlönat och ofta med helt värdelösa arbetstider. Ett synnerligen obehagligt arbetarförakt. Jag åker själv buss till jobbet varje dag och det är många med somaliskt ursprung som kör. När bussen går vill säga. Ofta är det så ont om chaufförer att Västtrafik informerar om att ”bussen är sen på grund av personalbrist.”
Varför Västtrafik gick med på att sätta upp dessa elakheter är en gåta. Vill de inte ha fler chaufförer? Kritiken fokuserade i stället på själva sjukskrivningarna och att de ju inte var sjuka i egentlig mening. Men vad ska man göra i det givna läget? Jag har all respekt för att man inte vill köra en buss med budskapet att man som dess chaufför inte är önskvärd i landet. Så jävla dåligt. Och visst har vi vår yttrandefrihet men här pissar man på utpekade individer.
Varför man går på en yrkesgrupp som försörjer sig på ett hederligt arbete som bussförare är faktiskt också en gåta. Min erfarenhet är att det är i arbetslivet den bästa integrationen sker. När du får träna dig på svenska under arbetet och samtidigt lär dig en del kulturella koder som inte är självklara om du inte vuxit upp här. Och viktigast, att du får arbetskamrater som främst betraktar dig som undersköterska, renhållare eller busschaufför och inte enbart somalier.
Därutöver skulle vi behöva ha en diskussion om hur vi ska få till en rimlig arbetskraftsinvandring. Det är många branscher som har brist på folk och om detta pratar varken näringslivet, politiken eller den akademiska världen särskilt ofta. Man kan, och ska tycker jag, ha synpunkter på var vi sätter gränsen för asylrätten. Men i verkligheten krävs det människor som oavsett ursprung är beredda att göra ett handtag även de dagar det tar emot.
Mina arbetskamrater med somaliskt ursprung har såklart ett särskilt förhållande till hemlandet som de brukar säga. Men det är här de lever sina liv. Och precis som alla andra renhållare kör de ut varje dag strax efter sex i ur och skur för att tömma göteborgarnas sopor. Den som tror att det skulle fungera om dessa ”åkte hem” lever inte i verkligheten. Makthavare som inbillar sig att vi klarar oss utan deras arbetsinsatser behöver göra en reality-check.
Vi är de tusenden som bygger landet, som vi brukade sjunga i arbetarrörelsen när jag blev aktiv förra årtusendet. Budskapet står sig bra. Mina arbetskamrater med somaliskt ursprung är en central del av det samhällsbygget. Deras hem är Göteborg och de ska ingenstans.