DN Debatt. ”Människor vill skapa jobb – men nekas lån av svenska banker”
DN DEBATT.
Hur ska man kunna starta företag och skapa utveckling i utsatta områden om staten saknar system för att stötta en och banker nekar lån? När man ses på som en risk innan man ens har fått chansen? Jobb, integration och viktiga samhällsvinster slarvas bort. Svaret är mikrofinansiering, men vi behöver en nationell strategi, skriver tre mikrofinansaktörer.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
När mikrofinansinstitut från hela Europa samlades förra året i italienska Cagliari var budskapet tydligt: mikrofinans handlar inte främst om små lån, utan om att skapa möjligheter. Möjligheten att försörja sig, bygga upp verksamheter och delta i samhällsutvecklingen. För att citera Laure Coussirat-Coustère, ordförande för European Microfinance Network: ”Vi har inget annat mål än att hjälpa utsatta entreprenörer.”
Samtidigt som EU-kommissionen, Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden stärker sitt stöd till mikrofinans som verktyg för social inkludering och hållbar utveckling, utgör Sverige en vit fläck på kartan. Vi har ett väl utbyggt innovationssystem för skalbara bolag, men ingen fungerande infrastruktur för de entreprenörer som står längst bort från bankernas dörrar – de som ofta gör störst skillnad i sina lokalsamhällen.
Sverige är ett av världens mest innovativa länder, men också väldigt ojämlika när det gäller tillgång till kapital. Banker och statliga finansieringsaktörer kräver ofta säkerheter, kredithistorik och skalbarhet. Det utestänger många – särskilt kvinnor, nyanlända, arbetslösa och sociala entreprenörer.
Statliga Almi har en viktig roll i att ge mikrolån till entreprenörer med tillväxtpotential, men deras rapportering och uppdrag visar att finansieringen i liten utsträckning når de grupper som står längst bort ifrån den traditionella marknaden. Det är inte ett misslyckande, utan en strukturell effekt av Almis uppdrag. Men marknaden för mikroföretag, sociala företag och underfinansierade entreprenörer kräver andra verktyg och annan kompetens. Den behöver institutioner med tydlig ”mission alignment” – där den sociala effekten man vill uppnå speglas i både produktutbud och arbetssätt.
I mötet med våra mikrolåntagare identifierar vi flera strukturella hinder i det svenska finansieringssystemet, något som även bekräftas i oberoende studier och intervjuer. Ett återkommande tema är att branscher där många entreprenörer med utländsk bakgrund är verksamma – som restaurang, handel, service och transport – ofta exkluderas av banker och kreditinstitut. Detsamma gäller verksamheter som drivs av föreningar. De anses innebära förhöjd penningtvättrisk, vilket leder till generella avslag i stället för individuella kreditbedömningar. Det slår särskilt hårt mot företagare som bidrar till lokala jobb och samhällsutveckling i utsatta områden.
Våra resultat visar också att svenska kreditgivare har svårt att förstå affärsmodeller från andra kulturer och från den sociala ekonomin. Det handlar inte om brist på driv eller idéer, utan om ett system som inte är anpassat för mångfald.
Mikrofinansinstitut som Mikrofonden, Favafond och Ponture erbjuder små lån, garantier och rådgivning till entreprenörer som har idéer men saknar säkerheter. Vi bidrar till att skapa nya företag, arbetstillfällen och lokala värden. Till exempel en förskola som är ett personalkooperativ i Norrköping. De satsar på småskalighet och närhet till familjerna när många kommuner väljer att slå ihop mindre förskolor. Eller en elektriker som kom från Libanon och kunde starta en firma i Nacka med hjälp av mikrolån. Verksamheterna är ofta små, men deras samhällsnytta är stor. De minskar utanförskap, stärker den lokala ekonomin och bidrar till jämställdhet och integration.
I många europeiska länder är mikrofinans redan etablerat som ett offentligt verktyg för social och ekonomisk utveckling. Organisationer som Adie i Frankrike och Coopfin i Italien kombinerar statligt och privat stöd för att finansiera entreprenörer som annars skulle stå utanför.
För att Sverige ska kunna möta både de sociala och ekonomiska utmaningarna krävs att regeringen tar fram en nationell strategi för mikrofinans. En sådan bör innehålla:
1. Statliga garantier för lån till underrepresenterade entreprenörer, i samarbete med mikrofinansaktörer.
2. Ett särskilt investeringsprogram för mikrofinans inom exempelvis Tillväxtverket eller Svenska ESF-rådet för sociala finansintermediärer, med riktade medel till sociala företag, kooperativ och egenföretagare utan säkerheter.
3. Kompetensstöd och utbildning i finansiell läskunnighet och mikroföretagande, särskilt riktat till kvinnor, unga, nyanlända och arbetslösa.
4. Ett nära partnerskap mellan banker, civilsamhälle och EU-institutioner för att dela på risk och bygga upp fler och befintliga mikrofinansfonder.
5. Att fler långivande institutioner går från generella riskbedömningar som exkluderar hela marknadssegment, till individuella analyser byggda på sunda kreditprinciper.
Varför ska staten investera i mikrofinans? Därför att vinstdrivande banker inte ser lönsamhet i att finansiera entreprenörer med hög risk och låg ekonomisk erfarenhet. Även när den som får ett lån lyckas ta sig från fattigdom till egen försörjning, kan hen sällan bära hela den finansiella kostnaden. Det offentliga däremot tjänar på att människor går från arbetslöshet till arbete. Varje person som blir självförsörjande sparar samhället betydande belopp i minskade transfereringar och ökade skatteintäkter. Investeringar i mikrofinans är därför inte en kostnad – de är en samhällsekonomisk vinst.
I en tid av växande klyftor och minskad tillit behöver Sverige investera i människor. Mikrofinans handlar inte om välgörenhet, utan om att ge fler tillgång till samma ekonomiska möjligheter som andra redan har.
När människor får möjlighet att bidra och växa genom att starta eget eller gå samman i en förening eller ett företag, stärks hela samhället. Mikrofinans är därför inte bara ett marginellt verktyg i biståndspolitiken, utan en nödvändig del av framtidens svenska näringspolitik.