– Jag har varit borta i så många år att det fortfarande känns lite overkligt att vara hemma på hösten.
Jeffery Taylor är en av de sista spelarna ut från gymmet i Norrköping Dolphins hemmaarena. Premiären och debuten närmar sig.
Norrköpingskillen har draftats till NBA och skrivit historia med Real Madrid – men aldrig spelat i SBL med Norrköping Dolphins.
Varför kändes det som rätt läge att komma hem nu?
– Jag är gammal, säger han och förtydligar: alltså, gammal basketspelare. Jag är ändå 37 och ska fylla 38 i slutet av den här säsongen. Det är nästan nu eller aldrig. Det är mycket möjligt att det här blir mitt sista år eller något av mina sista år i basketen.
Kroppen känns ”helt okej” och i Sverige blir också säsongen kortare.
– Om jag ska spela i Sverige var det hundra procent Norrköping, hundra procent, säger han.
– Ingen tvekan alls. Det fanns inget annat.
Pappans död: ”Det var kaos”
Flytten härifrån gick redan som 17-åring. Jeffery Taylor jagade basketdrömmen i USA via high school och college.
Men det var i Norrköping allt började. Det var hit pappa Jeff Taylor flyttade efter NBA-karriären och blev en av klubbens största med SM-guldet 1998 som höjdpunkt. Här träffade han Jefferys mamma och bildade familj.
– Det är en grej som kan vara ganska jobbig ibland eftersom det är mycket som påminner om honom. Många ställen man har varit på tillsammans, speciellt med basketen.
Jeff Taylor insjuknade i leukemi och förlorade kampen mot cancern i mars 2020.
– Att min pappa inte finns längre är något jag brottas med varje dag.
Sonen var då i höjden av sin karriär med Real Madrid.
– När han insjuknade på riktigt var det mitt i vår säsong. Han var mycket på sjukhuset i Linköping, det var mycket flyga fram och tillbaka och köra till Linköping.
Han berättar vidare om sista gången de sågs:
– Dagen han gick bort hann jag precis tillbaka. Vi hade varit och spelat någon bortamatch i Milano och jag flög tillbaka hit den natten och hann precis köra och vara med honom när han gick bort.
Samtidigt hade coronapandemin precis stängt ner Spanien och Jeffery Taylor fått sitt andra barn tillsammans med sin sambo.
– När det blev lockdown hade vi en nyfödd, en ett och en halvåring och var instängda. Pappa hade precis gått bort. Det var kaos.
De första åren var värst. Men sorgen lever han fortfarande med varje dag.
– Det är jobbigt, det är svårt. Vissa dagar är jobbigare än andra, men det är en ständig process. Det är något som aldrig försvinner helt.
Vad tror du pappa sagt om att du drar på dig Dolphinslinnet?
– Jag tror han hade varit väldigt stolt. Han hade tyckt att det var skitkul att komma på matcher och se mig spela, lite som hela min familj känner nu.
Svaret om landslaget: ”Ångrar mest”
Landslagslinnet kommer inte basketpubliken få se Jeffery Taylor i igen. Trots att förbundskapten Mikko Riipinen är en nära vän.
– Jag känner Mikko väldigt väl och vi är jättebra vänner och har varit det väldigt, väldigt länge. Vi umgås utanför basketen med våra döttrar, men det är ändå samma sak. Speciellt nu när jag är 37, vad ska jag göra där?
Har han slutat försöka få med dig i landslaget?
– De senaste åren har det frågats lite, någon gång ibland. Men nu har han slutat, säger Taylor med ett skratt.
Sverige spelade EM förra sommaren och har VM 2027 inom räckhåll.
– De är ju jättetalangfulla. De har Pelle, Melwin och Simon, en bra grupp av yngre killar som har spelat ihop sig och gör det jättebra. Det är bara onödigt att jag kommer in och ändrar dynamiken i gruppen. De har gjort det jättebra, jag hejar på dem från sidan.
Under Taylors mest framgångsrika år i Real Madrid hade internationella förbundet Fiba inget samarbete med Euroleague. Ligan vägrade pausa sitt spelschema för att släppa sina spelare till landslagen.
– När det blev lite bättre samarbete och det fanns chans att komma kände jag att jag var lite äldre och de hade hittat en ung trupp som spelat ihop sig. Det kändes inte som att det var läge att komma tillbaka till landslaget som 33-34-åring. För i den delen av min karriär kändes det som att jag var på väg ner och de hade yngre spelare som var på väg upp.
Det blev bara åtta tävlingslandskamper för Sverige, alla kom i EM 2013.
– Det är något man tittar tillbaka på och ångrar mest. Vi alla har saker vi ångrar i livet, men det hade varit roligt om jag hade fått 50 A-landskamper.
Stängdes av efter domen: ”Är en helt annan människa”
Året efter EM stängdes Jeffery Taylor av från spel i landslaget. I oktober 2014 dömdes han till 18 månaders skyddstillsyn för misshandel i nära relation.
Klubblaget Charlotte Hornets, tidigare Bobcats, stängde av svensken i 24 matcher.
– Det är något som hände för 13 år sen. Om man frågar vem som helst vem var du för 12, 13, 14 år sen tror jag inte det är många som säger att de är samma person, tar samma beslut, tänker likadant, är på samma sätt emotionellt. Jag är en helt annan människa, jag har mognat emotionellt, som person, beslut man tar, situationer som man sätter sig i. Det finns inte så många likheter alls.
Det har gått lång tid, men det hänger fortfarande med dig. Hur är det?
– Det hänger med för människor som väljer att fortfarande ta upp eller tänka på det. För mig hänger det inte med. Det är något som jag tog ansvar för när det hände, jag blev straffad på olika sätt. Man har analyserat situationen, man har gått vidare och vuxit som människa sen dess. Det är inget jag tänker på, men om andra människor väljer att tänka på det är det upp till dem.
2012 valdes Taylor som 31:a i NBA-draften och blev andra svensk i ligans historia. 2013 gjorde han 77 framträdande för sitt Charlotte Hornets.
Karriären pekade uppåt. Då drog han hälsenan.
– En väldigt traumatisk skada att få. Det gör ont, väldigt jobbig att rehabilitera och ta sig tillbaka ifrån, det tar väldigt lång tid. Kroppen blir aldrig likadan som den var innan.
– Jag försöker att inte älta och tycka synd om mig själv.
Men där och då mådde han inte bra.
– Det var tufft. När jag tittar tillbaka ser jag att jag nog var lite deprimerad ändå, just på grund av hur jobbig skada det är och tajmningen när skadan kom. På den tiden var idrottspsykologi inte så stor som den är nu.
Lärde du dig något från den tiden?
– Absolut, jag lärde mig att livet inte alltid blir exakt så som man kanske hade tänkt sig att det skulle bli. Men att man kan klara sig ändå, man kan bita ihop, fortsätta köra och kämpa på så kan det bli bra ändå.
Privata livet – byggt hus
Det blev bland annat 463 tävlingsmatcher och 13 titlar med storklubben Real Madrid. Han fortsatte karriären i Litauen och Rumänien innan han i somras flyttade hem.
Vad som hänt i 37-åringens liv utanför basketplanen är mer okänt. I dag går det inte att hitta stjärnan på sociala medier.
– Jag la upp mer när jag var yngre, men med tiden har jag... Jag tycker om att leva mitt liv, hänga med mina barn, vänner, men jag känner inte att jag behöver dela med mig om vad jag gör. Jag bara lever mitt liv, så som man gjorde förr i tiden, innan sociala medier.
Mer specifikt lever han i hus några minuter utanför Norrköping tillsammans med sin sambo och parets tre barn.
– Vi köpte en tomt här för några år sen där vi nu har byggt nytt.
Här gör sig Jeffery Taylor redo för livet efter basketen.
– Det är roligt att bo i Norrköping. Skönt att vara nära vänner och familj, få sätta lite rötter. Annars har man bara packat fyra-fem väskor och åkt, bott någonstans i åtta-nio månader innan man var tvungen att flytta igen. Det är skönt att veta att vi kommer vara här.