DN Debatt. ”Det sista Sverige får göra nu är att vända blicken inåt”
DN DEBATT.
Svenska valet har genomförts, och nästa regering måste flytta fokus från inrikespolitiken till vår tids ödesfrågor. Ukrainakriget pågår oförtrutet. Men efter fyra års krig är det också dags att vända på perspektivet: Ukraina är inte bara ett land vi ger allmosor. Det är en resurs, skriver fyra Östeuropaexperter vid Handelshögskolan.
När valet nu är över är det dags för en ny regering att lyfta blicken från valrörelsens inrikespolitik och fokusera på vår tids stora utmaningar. Två av dessa är tveklöst Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Sveriges och Europas säkerhet och motståndskraft.
Vi har tidigare argumenterat för att Sveriges och Europas säkerhet är sammanflätad med Ukrainas seger, och att frysta ryska tillgångar bör användas för att finansiera den. Men efter fyra års krig är det dags att också vända på perspektivet: Ukraina är inte bara ett land vi hjälper. Det är en resurs, med kunskaper om hur ett samhälle håller ihop och fortsätter fungera under ständigt hot – kunskaper som resten av Europa snart kan behöva.
Konkret handlar det om vårt stöd till Ukraina, hur vi försvagar Ryssland och hur vi stärker vår egen säkerhet. Om själva målen råder stor politisk enighet. Men lika viktigt är detaljerna kring hur vi uppnår dessa mål – både för att vi ska kunna finansiera det som krävs, och för att vägarna till målen ska stämma överens med ett öppet och demokratiskt samhälle.
Vi ser tre principer för att hantera dessa utmaningar.
1. Först och främst: vi bör se Ukraina som vårt första försvar. Landets förmåga att hålla stånd är också vår säkerhet, och dess erfarenheter är ovärderliga för hur vi bygger vårt eget samhällsförsvar, både militärt och civilt.
Fyra år av krig har lärt Ukraina något vi i Sverige ännu mest diskuterar teoretiskt: att kris- och krigsberedskap måste byggas in i vardagen för att hålla över tid. Ett skyddsrum som bara skyddar mot en enskild drönarattack räcker inte, det måste också fungera som sovplats, arbetsplats eller skola, annars stannar samhället när det anfalls. Den lärdomen borde styra hur Sverige investerar i sitt totalförsvar: inte bara mer pengar till militären, utan kapacitet som ger nytta både i fred och i kris. Ukraina vet hur.
2. Näst viktigast är hur vi finansierar detta. Stödet till Ukraina bör hanteras som den tillfälliga och extraordinära utgift det är, som kan hanteras vid sidan av det vanliga budgetarbetet och vid behov lånefinansieras, medan den egna upprustningen av försvar och bistånd hålls inom det finanspolitiska ramverket. En separat budgetrad för allt stöd till Ukraina, civilt som militärt, skulle både öka transparensen och göra tydligt att detta inte konkurrerar med svensk välfärd.
3. Tredje insikten är att vi, som ett relativt litet land, måste verka för att EU som kollektiv tar ansvar för att hjälpa Ukraina så att finansieringen inte styrs av de länder som vill göra minst. Att EU har beslutat om 90 miljarder euro i stöd till Ukraina för 2026 och 2027 kan låta som om finansieringsfrågan redan är löst, men det bygger på ett stort mått av önsketänkande. Rysslands attacker mot Ukrainas jordbruksexport, logistikkedjor och infrastruktur minskar landets intäkter betydligt och Ukraina behöver skyndsamt bidrag till luftförsvaret för att kunna motstå missiler och raketdrivna drönare från Ryssland. Ukraina behöver betydligt mer stöd i dag än vad som är planerat i det IMF-program som EU till stor del finansierar.
Det enskilt viktigaste steget i finansieringen av EU:s stöd är att en gång för alla föra över de frysta ryska centralbanksreserverna som finns i Euroclear till Ukraina. Dessa cirka 200 miljarder euro skulle på ett förutsägbart sätt säkra Ukrainas statsfinanser för ett par år framöver och ge landet en rimlig chans att vinna kriget. Det skulle också skicka en tydlig signal till Ryssland att EU har den politiska förmågan att svara mot det ryska hotet.
Att fortsätta be europeiska skattebetalare stå för notan, när vi redan sitter på angriparens pengar, blir allt svårare att försvara. Flera praktiskt genomförbara förslag finns redan, förenliga med internationell rätt. Ingen är riskfri, men risken av att låta bli är större för Ukraina och EU.
Samarbete inom EU krävs också för att begränsa Rysslands förmåga att föra krig mot Ukraina och i Europa mer allmänt. Här bör vi fokusera på att utveckla mekanismer i EU som gör det möjligt att få med sig alla länder i frågan om skärpta sanktioner.
En möjlighet är ekonomiska kompensationsmekanismer för länder eller regioner som specifikt lider ekonomisk skada av hårdare sanktioner mot Ryssland. Här behövs en djupgående analys så att vi inte belönar länder och företag som inte gjort sin hemläxa och slutat handla med Ryssland under de drygt fyra år av krig som redan passerat. Sannolikt behövs en kombination av piska och morot.
För att trygga vår egen framtid som en demokratisk välfärdsstat behöver vi stödja Ukraina till seger. Detta är svensk och europeisk säkerhetspolitik, och ett partnerskap med ömsesidigt lärande, inte allmosor från en generös givare. Politisk makt innebär ett ansvar att göra nödvändiga investeringar i vår egen och våra barns framtid. Vi förutsätter att en ny svensk regering är beredd att ta det ansvaret.