För några år sedan såg jag en känd svensk skådespelerska på gatan i centrala Stockholm. Hon hade stora solglasögon och gick raskt, med ansiktet riktat rakt framåt. Det som fick mig att känna igen henne var just att hon så tydligt förväntade sig att bli sedd. Jag hade inte lagt märkte till henne om hon hade gått normalt.
Minnet av denna kvinna är med mig när jag läser Karolina Ramqvists nya roman ”Nattsäsong”. Bokens jagberättare är just en skådespelerska i övre medelåldern, nyligen belönad med en medalj från kungen och enormt upptagen av hur andra ser på henne.
Kanske är det åldern, kanske är det en yrkesskada, kanske är det en konsekvens av att vara känd.
Hennes något äldre, rike make Hans stirrar dock mest i sin telefon. Han visar bara intresse för henne när andra är med. Således märker han inte att hustrun uppvaktas och sedermera låter sig förföras av en ung man. Han heter Dag, är ansvarig för teaterns sociala medier och son till en berömd regissör. Den namnlösa huvudpersonen spelade i regissörens film ”Nattsäsong”.
Karolina Ramqvist ställer en konservativ konstsyn mot en marknadsanpassat modern. Hon ägnar också mycket utrymme åt kvinnligt åldrande, kvinnors behov av att bli betraktade och begärda, liksom åt passionens förändrande kraft. Men tankarna når inte särskilt djupt. I stället snurrar skådespelerskan ständigt in sig i resonemang om sig själv. Så här kan det låta när hon promenerar bredvid sin älskare:
Ja, meningarna är långa, snåriga och leder ofta ut i ingenting.
”På det sättet gick jag intill honom, upptagen av mina tankar om vad det var jag gjorde och på samma gång på avstånd från mig själv, som en missbrukare på väg att ta ett återfall eller som vore jag min egen publik, jag följde mina rörelser lika vaksamt som man följer en nyskriven pjäs som inte övertygar och som man inte vet vart den kommer att ta vägen.”
Ja, meningarna är långa, snåriga och leder ofta ut i ingenting. Två hela stycken kan ägnas åt att huvudpersonen tänker på om hon vill veta vilken bok Dag läser eller inte. När hon inte tänker skrivs detta ut i texten vilket tvärtom ger intrycket att hon tänker på att hon inte tänker. Det gör sexskildringarna märkligt kroppslösa och distanserade. Till sist skrivs detta förhållningssätt ut direkt:
”Kvinnans sexuella organ är hennes hjärna, att älska är att hela tiden tänka och att inte kunna tänka alls, och jag blev fnittrig av hur det gjorde en så fullkomligt tanklös, men också av det bisarra i att jag var upptagen av detta samtidigt som jag satt där med Hans och hans gäster.”
Hör ni rundgången? Liksom flera av Ramqvists tidigare romaner är ”Nattsäsong” i grunden en roman om en kvinna med begränsat livsutrymme, en kvinna som är utlämnad till en dominant man och som lever i bilden av sig själv. Här finns också en parallell till ”Madama Butterfly” i vilken bokens huvudperson ska spela.
Men frågorna får aldrig något fäste. Berättaren är helt instängd i sig själv och därför blir hon inte särskilt intressant. För den som saknar band till yttervärlden står ingenting på spel.
Ett annalkande krig får tjäna som kontrast till berättarens solipsism. Hans bunkrar varor. Ett militärfartyg lägger till nere vid kajen. Överbefälhavaren går ut med en varning. Men kriget kommer såklart inte. I ”Nattsäsong” förblir det mesta bara en möjlighet.
Problemet med detta är att en bok själv är en fantasi, och i detta fall en fantasi om fantasier om fantasier. Som när berättaren dagdrömmer att hon äter upp en lapp skriven av Dag.
Vore det inte bättre att låta henne stoppa lappen i munnen, tugga på den och svälja den? Varför hon gör så kan läsaren lista ut på egen hand.