Under transferfönstrets sista dagar lämnade Erik Botheim Malmö FF för norska Viking efter att ha gjort ett rätt blandat avtryck under sina tre år i Skåne.
Väl framme i Stavanger var han tvungen att nypa sig i armen.
– Jisses, vad det springs här, sa han till TV2.
Uttalandet är ett i raden av samma sort.
Norge kan inte sluta le. Fem lag i europeiskt cupspel, två i Champions League, VM-succén. Nu tycker de nästan lite synd om amatörerna i Sverige.
Vad är det Norge gör så bra, egentligen?
Springer. Är ofta svaret. Tränar hårt och springer. Snabbt.
Förbundskapten Ståle Solbakken fortsatte kampanjen under tisdagen. Bo Hegland, Djurgårdens trollbindande 10:a som vänt upp och ned på allsvenskan med 15 målgivande passningar och åtta mål, fick inte plats i truppen (till skillnad från speedkulan Botheim, femma i skytteligan).
– Vi har sett Djurgården spela många matcher, och han (Hegland) gör det väldigt bra. Det gör Lien också. Men just nu ligger allsvenskan ganska långt efter de två andra skandinaviska ligorna, förklarade Solbakken, som fyllde i att han hade tittat på Djurgården-Gais.
Och tyckte att det gick för långsamt.
Som svensk är man inte i någon position att mucka för mycket. Självklart är vi på efterkälken. Norsk fotboll är bättre.
Men det finns också gränser för hur situationen kan beskrivas.
Allsvenska lag pressar mest av alla
Springer norska spelare mer och snabbare än svenska?
Det beror på hur man mäter.
Enligt det schweiziska forskningscentret CIES finns det ingen liga i Europa där det pressas mer intensivt än allsvenskan (Eliteserien är tvåa).
I min värld beror Norges uppsving på en rad faktorer. Landet har byggt långt fler fotbollsplaner, utomhus och inomhus, än Sverige. Deras akademier antog en krävande certifieringsmodell 2017 och klubbarna slöt en överenskommelse om att allokera större andel av sina centrala medel till ungdomsverksamheter.
Samtidigt har ingenting föranlett framgångarna på samma sätt som formandet av deras nationella fotbolls-DNA.
Att norsk fotboll spelas snabbare än svensk stämmer. Det är bara att titta på matcherna. Själva grundämnet är fys och lårmuskler. Matcherna är mycket flängigare, med omställning på omställning på omställning.
Lagen i Eliteserien spelar mycket mer likt varandra än lagen i allsvenskan. Liknande spelartyper bereds plats. Klæbo-liknande mittfältare dundrar upp och ned längs motorvägarna, bollen skickas på yttrar med ytor framför sig. De framgångsrika klubbarna har anammat liknande idéer, med det raka passningsspelet och fysiken som kärna.
Det här är också en spelstil som gifter sig bra med norsk idrottskultur.
Det spelar nästan ingen roll vem man lyssnar på: Svenska tränare och spelare som varit i Norge vittnar om en större mottaglighet för fysträning, ofta med referenser till skidsportens popularitet. Vi talar om en hel befolkning beredd på intervaller.
Sverige är inte bara sämre
Samsynen har skapat kraft.
När spelare exporterats till andra ligor, däremot, har det inte blivit samma succé. Bodö/Glimts supergeneration fungerar inte utomlands. Håkon Evjen, Patrick Berg, Jens Petter Hauge, Fredrik Björkan, Joel Mvuka, Marius Lode. Alla har sålts men vänt hem.
Eftersom bra fotboll kan se ut på olika sätt. För nog finns det skäl till att många klubbar i andra länder vill betala högre summor för allsvenskans största talanger än Norges.
Vår liga är förvisso sämre, men inte bara. Den är också annorlunda, och i ett annat skede. Många lag i Sverige spelar på olika sätt, och har därför plats för olika spelartyper. Spelet går långsammare för att det är mer orienterat runt taktiska och tekniska inslag.
Här är det också värt att fundera på Bo Hegland och varför han låg och skräpade i den norska andraligan.
Kanske för att hans plats i ett norskt höghastighetståg knappt finns? Han spelar ju inte som man ska.
Ideologin som Solbakken tyr sig till värdesätter inte spelare mellan linjerna, vars tekniska egenskaper eller spelintelligens utmärker dem.
Farten är allt.
Vet inte vad de pratar om längre
Nu verkar det gå så fort att de inte vet vad de pratar om längre.
Jag skulle akta mig för att fnysa åt hur obetydliga prestationer i allsvenskan är.
Riktningen, Europa-rankingen, den nya tränarskolan; mycket av Norges nya självbild hänger ihop med Bodö/Glimt, som plogat upp Uefa-koefficienten på egen hand och bjudit in resten av ligan till korta kvalspel tack vare sin exceptionella tränarstab och organisation.
Svensk fotbolls stora svaghet har under lång tid varit avsaknaden av just idéer om hur man ska bli bättre.
Arbetssättet hos många av våra klubbar föråldrades under 2010-talet. Utdaterade modeller och personberoende system utmanades för sent. Inte minst har våra stora föreningar fått betala ett högt pris för hur ogenomtänkt de använt sina resurser.
Det har, konstigt nog, också skapat stora värden. Mindre föreningar har lett utvecklingen och fått möjlighet att vinna.
Samtidigt har Sveriges internationella ställning påverkats. Bodö/Glimt spenderade mer än 500 miljoner kronor på sin verksamhet under 2025. Vikings kostade i närheten av 250 miljoner, och Branns 270.
Gais, som kvalade i somras, spenderade i närheten av 90 miljoner kronor under samma period. Mjällby strax under 120.
Men nu följer Djurgården, Malmö FF och AIK i Hammarby, Sirius och Mjällbys fotspår med renoveringsprocesser, nya ledargenerationer, system och strategier. En ny epok i svensk fotboll står för dörren.
Det går kanske inte så snabbt som man hade önskat – men fart är inte allt.