Jag arbetar, betalar skatt och deltar i samhället. Därför reagerar jag när politiker som förlorat valet skyller på mig – och ifrågasätter min plats i Sveriges demokrati, skriver Ali Alabdallah.
När Kent Ekeroth (SD) i samband med valresultatet talar om ”röstboskap från utlandet” syftar han inte på någon abstrakt grupp. Utan på människor som jag: svenska medborgare, väljare, människor som arbetar, betalar skatt, uppfostrar sina barn och bygger sina liv här. Människor som, precis som alla andra svenska medborgare, har rätt att rösta i valet.
Det är därför orden träffar så hårt. De förstärker en berättigad oro över ett populistiskt och rasifierande politiskt språk.
Att kalla människor för ”röstboskap” är att frånta dem deras självständighet och värdighet. Boskap har ingen egen politisk vilja. Medborgare har det.
Så vad har hänt? Valdeltagandet har ökat i utsatta områden, där det länge varit lägre än i övriga delar av Sverige. DN har bland annat rapporterat om en kraftig ökning av förtidsröstningen i särskilt utsatta områden. Det finns alltså skäl att tala om en mobilisering av väljare som tidigare inte varit lika delaktiga.
Men det borde inte beskrivas som ett demokratiskt problem. Det är demokrati.
Inför årets val har jag sett ett politiskt engagemang som jag inte kan minnas från 2022. Föreningar, organisationer i civilsamhället och religiösa samfund har uppmanat människor att rösta, och kandidater med migrationsbakgrund har synts på gatorna och sociala medier.
Samtidigt är det viktigt att vara noggrann. Människor med migrationsbakgrund är ingen politiskt homogen grupp. De röstar olika, precis som alla andra.
Just därför blir ordet ”röstboskap” så märkligt.
Jag har bott i Sverige i 13 år. Jag blev svensk medborgare efter flera år här. Jag arbetar, betalar skatt och deltar i det svenska samhället. När jag går till valurnan försvinner inte någon del av min svenskhet.
Det går inte att bortse från den oro som migrationspolitiken skapar hos många.
I valrörelsen har frågor om medborgarskap, religion och utvisningar varit centrala. För människor som själva har invandrat kan dessa frågor upplevas som mycket personliga.
Därför är det inte förvånande att den politiska mobiliseringen bli stark. Vänsterpartiet har exempelvis gjort kampanjer på arabiska, bland annat med formuleringen ”Al-Yasar aw al-Matar” (”Vänstern eller flygplatsen”).
På arabiska är uttrycket ett rim med en rolig rytmisk kontrast, men det berör samtidigt en fråga som många arabisktalande väljare kan känna igen: vad händer med människor med migrationsbakgrund när politiken kring migration och utvisningar blir hårdare?
För många handlar det inte längre om en abstrakt debatt. Det handlar om människor som lever här men känner osäkerhet inför framtiden. Jag känner igen den känslan. Jag är född i Syrien och har muslimsk bakgrund. Därför reagerar jag när den politiska debatten får mig att undra om allt det jag har gjort här ändå kan väga mindre, än var jag är född.
Det är en känsla som inte kan mätas i statistik. Och kanske är det därför fler väljer att gå till vallokalerna. När människor upplever att politiken handlar om deras trygghet, familjer, religion, medborgarskap eller framtid blir rösten viktigare – för den kan bli livsavgörande.
Politiker säger att ”invandrarna” har förstört valresultatet. Men varför är det ett problem att människor som bor här, arbetar här och är svenska medborgare använder sin rösträtt?
Om man inte tycker om hur människor röstar är den demokratiska lösningen att försöka vinna deras förtroende, snarare att lägga skulden för arbetslöshet, kriminalitet eller andra samhällsproblem på oss.
För när ni talar om ”röstboskap från utlandet” talar ni om mig. Och om många andra som inte kom hit för att vara någon annans boskap.