Emil Boss
Tradition. Lejd. 97 sidor.
Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet.
Att migrantarbetare far illa i Sverige är ingen hemlighet. I åratal har den som följer nyhetsrapporteringen kunnat ta del av berättelser om exempelvis bärplockare som exploateras av skrupellösa arbetsgivare. Ibland hamnar dessa arbetare rent av på förstasidorna, som när det avslöjades att en kvinna som städade hemma hos Magdalena Andersson saknade arbetstillstånd, eller när det visade sig att flera av de arbetare som omkom i hissolyckan på en byggarbetsplats i Sundbyberg var migranter.
Ändå är migrantarbetarna extremt marginaliserade, på arbetsmarknaden såväl som i samhället i stort, och inte minst i offentligheten. När övergrepp avslöjas får de sällan upprättelse. Anderssons städerska kastades ut ur landet, och familjerna till dem som dödsstörtade i Sundbyberg har inte fått någon kompensation av staten eller arbetsgivarna. Och i valrörelsen hörde man inga krav på att migrantarbetarnas villkor måste förbättras.
I den nya vågen av svensk arbetarlitteratur tar de dock stor plats. Ett bra exempel är Emil Boss nya diktsamling ”Tradition” (Lejd) som, precis som hans förra bok ”Kompression” (2023), handlar om super-exploaterade migrantarbetare, företrädesvis från forna Sovjetunionen.
Likt äldre tiders arbetardiktare skriver Boss för att förändra världen. Men han gör det på ett annat sätt än när Henrik Menander 1885 uppmanade arbetarna att sluta sig till sina ”bröder i Syd och i Nord” och K J Gabrielsson (mer känd under pseudonymen Karolus) 1893 lovade att aldrig svika sin ”fana röd”.
Istället för patos och melodrama arbetar Boss huvudsakligen med analys. Inte minst påminner han om att situationen för vår tids migrantarbetare inte är radikalt ny. För drygt hundra år sedan lämnade stora skaror svenska arbetare förtryck och fattigdom för att söka lyckan i andra länder – och de arbetsvillkor de mötte i exempelvis byggnadsindustrin i Chicago påminde en hel del om de under vilka papperslösa migranter idag arbetar på byggen i Sverige.
Genom att visa att vår tids orättvisor inte är helt nya av-förfrämligar han dem och gör dem därmed lättare att förstå. Dessutom påminner han om att vi tidigare lyckats bekämpa dem, vilket väcker hopp om att det skulle kunna göras igen.
Utöver att analysera migrantarbete fungerar ”Tradition” också som ett slags äreminne över det hårda och värdefulla arbete som migranter utför. ”Där kusten stupar mellan hav och himmel / har Ale rest ett jätteskepp av stenar”. Så skrev Anders Österling 1933. Men även om vi vet ganska litet om vem som ställt upp de 59 jätteblocken vid Kåseberga kan vi nog utgå från att det inte var något enmansjobb.
Boss svit ”Barkabyprologen” börjar så här: ”Där tveljus sveper mellan tvång och frihet / har arbetare rest en stad av stenar”. Här synliggörs det arbetarkollektiv som lyser med sin frånvaro både hos Österling och i Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” från 1951 som sviten också samtalar med. Att på detta sätt framställa migrantarbetare som samhällsbyggare är politisk dynamit i en tid då många talar om vikten av att arbeta, men de som arbetar hårdast och under de värsta förhållandena sällan syns eller hörs annat än när de beskrivs som ett hot mot nationen.
Betonandet av arbetets ära känns igen från den arbetarlitterära traditionen, även om det inte är så vanligt som många tror – svensk arbetarpoesi har, åtminstone sedan 1930-talet, mest varit kritisk, inte bara mot orättvisor och dåliga arbetsförhållanden, utan också mot arbetarrörelsen och mot arbetarna själva. Men Boss dikter är också politiska på andra sätt.
Medan äldre arbetardiktare på ett självklart sätt kunde tala för arbetarklassen är det uppenbart att Boss inte delar livsvärld med de migrantarbetare han skriver om. Däremot känner han väl till deras villkor – när han inte skriver poesi arbetar han nämligen med att organisera och företräda migrantarbetare fackligt.
Detta får formella konsekvenser – inte minst i form av en hög grad av polyfoni. I ”Kompression” kontrasterades Boss reflexioner över politik och historia exempelvis mot citat ur rättegångsprotokoll och intervjuer där det framgår att migrantarbetarna själva kan uppfatta sin verklighet på andra sätt.
Att Boss inte bara går i dialog med annan diktning, utan även med andra arbetare, synliggör på ett effektfullt sätt både att arbetarklassen är heterogen och att alla inte har samma möjligheter att tala vara sig i litteraturen eller i politiken. Även detta är politiskt viktigt.
Genom att Boss ställer migrantarbetarnas belägenhet och deras röster i dialog med andra texter och tider visar han att poesin kan vara ett kraftfullt verktyg för att förstå och kämpa mot samtidens klassorättvisor.