Moderaterna och vännerna i näringslivet bör noggrant begrunda realiteterna. Föredrar man ett betydande inflytande över politiken genom att styra tillsammans med Magdalena Andersson (S) – eller föredrar man att hon löser uppgiften med C, MP och V?
Drygt 300 000 sena förtids- och utlandsröster räknades klart på torsdagen. De ändrade inte valnattens resultat. Oppositionen vinner, med 176 mandat mot regeringssidans 173. Det betyder att Sverige står inför ett maktskifte.
Ulf Kristersson bad väljarna om förtroende för att bilda en regering bestående av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. En majoritet av svenska folket röstade nej till detta. Magdalena Andersson (S) är nu den självklara regeringsbildaren.
Till skillnad från Kristersson sökte hon inte ett mandat för ett specifikt underlag. Tvärtom sa hon att hon var öppen för att samarbeta med alla utom SD.
Någon vänstermajoritet finns inte: S, MP och V samlar endast 42,5 procent. Det alternativ som diskuterades flitigast i valrörelsen – ett samarbete mellan S, MP, C och KD – saknar också 175 mandat i kammaren.
I praktiken finns två vägar till en ny regering.
1. Andersson och Kristersson gör upp
S och M har inte majoritet, men C, KD, MP eller L skulle troligtvis alla kunna tänka sig att skjuta till de mandat som krävs. Ulf Kristersson brukar vifta bort frågan om ett samarbete med Socialdemokraterna med att en ”samlingsregering” – där samtliga riksdagspartier är med – bara är aktuellt i krig eller akut kris. Men M har faktiskt inte några fastslagna röda linjer mot upplägget.
Sakpolitiskt har de mycket gemensamt. De står nära varandra i frågor som migration, kriminalpolitik, försvar och säkerhet, samt energi. Det är dessutom den konstellation som har bäst förutsättningar att återupprätta det finanspolitiska ramverket, och att få ny kärnkraft på plats.
2. Andersson tillträder med stöd av C, MP och V
De fyra oppositionspartierna har alla S-ledaren som statsministerkandidat. Men V kräver platser i en regering, vilket C säger nej till.
Centern kommer inte vika sig på den punkten. Men partiet är också tydligt med att det är redo att kompromissa i sakpolitiken. Skulle Nooshi Dadgostar verkligen säga nej till Andersson om hon får vara med och förhandla budget och – exempelvis – ett slopat karensavdrag eller vinstförbud i skolan ingår i uppgörelsen?
S, C, MP och V skulle också kunna enas om en mer ambitiös klimatpolitik – gröna industri- och infrastruktursatsningar. Samt, bland annat, en uppmjukning av lagstiftningen kring familjeåterföreningar.
Vad skulle ett samarbete mellan de fyra kosta? Ett slopat karensavdrag och den kompensation till företagen som C skulle vilja ha är – till exempel – inte gratis.
Inte dyrare än Tidösamarbetet, är svaret. Halverad matmoms, slopad förskoleavgift och allt vad högerledarna strött kring sig är inte heller billigt. För att på allvar slå vakt om det finanspolitiska ramverket krävs att S och M tar varandra i hand.
Vad gäller den övergripande balansen i politiken så blir ett samarbete mellan S, C, MP och V mer vänster än om S och M gör upp – men det handlat knappast om en ”vänstersmocka”, av den typ bland annat Anders Borg varnat för. V är betydligt mindre än SD, C större än L – tyngdpunkten hamnar närmare mitten än under de senaste fyra åren.
Det talas om en lång regeringsbildning. 134 dagar tog det 2018. Men alla har lärt sig något sedan dess. Budgeten ska klubbas i november, då bör man vara klar.
Magdalena Andersson håller i taktpinnen. Rimligen hör hon av sig till M, för att se om det finns intresse att göra upp, och går parallellt vidare med C, MP och V.
I Moderaterna – och bland vännerna i näringslivet – bör man å sin sida ta en noggrann titt på realiteterna: Det blir inte nyval. Centern kommer inte ta steget över till Tidösidan. Ulf Kristersson har, M:s 19,9 procent till trots, förlorat valet.
Föredrar man betydande inflytande i politiken i ett gemensamt styre med Magdalena Andersson – eller att hon löser uppgiften med C, MP och V?