”Usch, ska du flytta till Malmö?”.
Hedvig Claesson var lycklig över sitt nya fasta jobb på Malmö stadsteater, men när hon berättade för kollegor i kulturvärlden i Stockholm fick hon alltid samma respons.
– Jag funderade mycket över det. Vad var det med bilden av Malmö som satt fast så? Jag har aldrig upplevt det Malmö som beskrivs i den bilden, säger Hedvig Claesson.
Efter att ha flyttat till Malmö 2022 gjorde hon pjäsen ”Grävlingen” om barn som inte går till skolan.
– En tredjedel av dessa hemmakämpare lever nära gängvåld och det är därför de inte går i skolan. Jag kunde inte släppa tanken på att ge dem en röst, säger Hedvig Claesson.
Så hon pratade med sin teaterchef och fick klartecken att starta ett projekt där de kunde intervjua ungdomar som levt i närheten av gängvåldet i Malmö. Efter att ha sett danska Nanna Bergers slutproduktion från Teaterhögskolan kopplade hon på henne som dramatiker.
Tillsammans åkte de ut till fyra organisationer för att träffa unga pojkar som kunde tänka sig att prata med dem om sina upplevelser. Under ett och ett halvt års tid åkte de regelbundet till Fryshuset, Röda Korset, Lindängens allaktivitetshus och Råbyanstalten.
– Det var inte våldet eller brotten vi var intresserade av, utan hur man mår när någon försvinner. När någon i klassen dött. Vad händer med dem som är kvar, säger Hedvig Claesson.
Resultatet är pjäsen ”Killar” där Yakin Mestour Bustos spelar sonen Emir och Bashkim Neziraj spelar pappan Florian. Den tredje rollen i pjäsen utgörs av en helt frånvarande storebror, Ali, som dött i gängvåld.
– När en person försvinner får det så otroliga effekter för så många inblandade, säger Bashkim Neziraj.
– När man inte vet hur man ska hantera en bottenlös sorg eller ett djupt sår skapar man alternativa världar – inte för att läka, utan för att fly, säger Yakin Mestour Bustos och tillägger:
– Men min fråga är: Måste man alltid vara en överlevare eller kan man få börja leva?
För Hedvig Claesson har en viktig fråga i varje möte med de unga killarna varit: Var är pappan?
– Det har varit som ett mysterium för mig. Pappan har ofta varit frånvarande, säger Hedvig Claesson.
– Men också självmotsägelserna i deras berättelser. Att man vill vara gangster, men samtidigt göra sin mamma stolt, säger Nanna Berner.
Samtidigt har de unga killarna fått läsa och ge feedback och föreslå ändringar i manus.
– Min största fruktan har varit att vara tondöv och hamna i det stereotypa, säger Nanna Berner.
Men Yakin, du är den ende av er som vuxit upp i Malmö. Känner du igen Emir?
– 100 procent ja. Men det fina är också: nej. För samtidigt som jag känner igen honom i mig och alla grabbar jag vuxit upp med, så är historien här närmast terapeutiskt fiktiv. Han bygger en fiktiv historia i sin vardag för att överleva, säger Yakin Mestour Bustos och fortsätter:
– Det här är en berättelse om den förvrängda leken som finns mellan barnversionen och vuxenversionen av en ung kille. Den normaliserar allt ungdomarna gör och tänker när de är hemma. När man har nedräkning för att man får panik, när man sticker ut och gör kullerbyttor för att allt känns för svårt.
Hur har historierna ni har fått höra präglat er egen vardag?
– Jag minns hur jag kom hem från Råbyanstalten en kväll. Jag bara grät eftersom jag insåg att jag kunde gå därifrån och åka hem till Köpenhamn. Men pojkarna var kvar. Jag lade mig i min säng och ringde min pappa. Kunde jag verkligen bara ta de killarnas historier och sedan få betalt för det? Måste jag ge min lön till Råbyanstalten för att det skulle kännas rätt? Jag kände mig skyldig, säger Nanna Berner.
Vad kom du fram till?
– Att det jag kunde göra var att lyssna på dem. Det kan vi alltid göra: lyssna.
Killar
Manus: Nanna Berner. Regi: Hedvig Claesson. I huvudrollerna: Yakin Mestour Bustos och Bashkim Neziraj.
Har premiär på Malmö stadsteater Rosengård den 17 september. Spelas där till slutet av oktober, då den flyttas över till Studion på Kalendegatan. Spelas också för skolklasser.