Det är dags att tänka om. Politiker, från höger till vänster, behöver svara på en enkel fråga: Varför satsar Sverige inte mycket mer på cykling när vi vet att det är en av våra mest samhällsekonomiskt lönsamma investeringar?
En färsk rapport från Cykelfrämjandet, genomförd av Trivector och Sweco, visar vilken potential som finns. Om cyklingen fördubblas till 2035 kan omkring 1 100 liv räddas varje år. Regelbunden cykling är förknippad med betydligt lägre risk för bland annat hjärt-kärlsjukdom, diabetes, depression och demens. Att cykla till jobbet fem dagar i veckan kan dessutom räcka för att nå WHO rekommendationer om fysisk aktivitet.
Det här är inte bara vinster för den som sitter på cykeln. Det är vinster för oss alla. Färre bilresor betyder mindre buller och bättre luft. Gator kan ge plats åt träd, lek, möten och stadsliv i stället för parkeringsplatser. Barn kan röra sig mer självständigt. Äldre kan behålla sin rörlighet längre. Människor som inte har råd med bil får större frihet att ta sig till arbete, skola och fritidsaktiviteter.
Cykeln stärker dessutom vår beredskap. Den kräver inget drivmedel och kan fortsätta transportera människor och varor när bränsle behöver prioriteras till samhällsviktiga funktioner. I en tid när vi talar allt mer om robusthet och självförsörjning borde det vara självklart att också tala om hur människor faktiskt ska kunna förflytta sig.
Potentialen är enorm. Nästan 1,2 miljoner människor i Sverige skulle kunna cykla till jobbet på 15 minuter eller mindre. Ändå minskar cyklingen och människor avstår från att cykla eftersom vägarna känns otrygga. På landsbygden har många vägar dessutom byggts om för biltrafik på ett sätt som gjort dem svårare eller omöjliga att cykla på.
Det är här politiken kommer in.
Cykelfrämjandets valgranskning går igenom riksdagspartiernas politik på tio områden som påverkar människors möjlighet att cykla. Resultatet visar att det finns en betydande politisk samsyn – men också ett tydligt glapp mellan ambition och handling.
Nästan samtliga partier vill se en uppdaterad nationell cykelstrategi. Sju av åtta riksdagspartier vill göra det enklare att ta med cykeln på SJ-tåg. Det är bra besked. Men strategier och ambitioner räcker inte. De måste följas av mål, pengar och handling.
I dag står cykeln för en betydande del av alla resor, samtidigt som den får en försvinnande liten del av de statliga transportresurserna. Det är svårt att kalla det proportionerligt – särskilt när vi samtidigt vet att åtta av tio svenskar vill se satsningar på hållbara transporter som gång, cykel och kollektivtrafik.
Politiken behöver därför gå från ord till handling. Vi ser tre konkreta steg.
För det första: investera i cyklingen. De statliga pengarna måste öka. Vi vill fördubbla de öronmärkta statliga medlen till cykling till 2030, på väg mot tio procent på sikt. Ett första steg är att staten från 2027 medfinansierar lokala satsningar genom mobilitetsavtal. Trygga och sammanhängande cykelvägar ska inte vara en kommunal lyxfråga – de är en del av ett fungerande transportsystem.
För det andra: sätt ett nationellt mål. Sverige saknar i dag ett nationellt mål för cyklingen. VTI har redan föreslagit att cyklingen ska fördubblas till 2035. Då skulle var fjärde resa kunna ske med cykel. Forskningen har gjort jobbet. Planen finns. Det som saknas är det politiska beslutet.
För det tredje: gör det lätt att välja cykeln. Den som vill cykla ska inte behöva vara modig, vältränad eller entusiast. Trafikmiljön runt skolor måste vara säker. Aktiv mobilitet måste få bättre ekonomiska villkor. Förmånscykel bör göras lika attraktivt som förmånsbil. Och cykeln måste fungera tillsammans med kollektivtrafiken, i hela landet.
Det här handlar inte om att förbjuda bilen eller ställa bilister mot cyklister. Tvärtom. En transportpolitik som gör det möjligt för fler att gå och cykla frigör utrymme för de bilresor som faktiskt behövs. Det handlar om att använda våra gemensamma resurser där de gör störst nytta.
Så till Sveriges politiker: sluta behandla cykeln som ett särintresse. Se den för vad den är – en investering i hälsa, klimat, beredskap, frihet och ett samhälle där människor får mer plats. Sverige behöver inte välja mellan bilen och cykeln. Men politiken måste välja om den vill fortsätta bygga för gårdagens resor eller investera i morgondagens.
Per Hasselberg, ordförande Cykelfrämjandet
Karolina Skog, VD Svensk Cykling
Tony Grimaldi, VD Cycleurope AB
Anna Niska, forskningsledare Cykelcentrum/VTI
Peter Schantz, senior professor vid GIH
Mathias Lindow, ordförande Svenska Cykelstäder