Med nästintill identiska budskap sökte valets två förlorare väljarnas mandat.
”Sverige ska bli mer som Sverige”, tyckte S.
”Vi gör Sverige till Sverige igen”, lovade SD.
Sedan förlorade de tillsammans uppemot en kvarts miljon väljarröster, medborgare vände sig till andra partier; kanske också till soffan.
På Aftonbladets debattsida skriver debattören Linn Svansbo, med bakgrund i vänsterlutande S-föreningen Reformisterna, apropå partiets usla valresultat:
”Samma S-kampanj igen – det måste få ett slut.”
Och hos Sverigedemokraterna, partiet som tappade mest av alla, har det också börjat skava i leden. Så pass att TV4 nu citerar läckor som hävdar att Jimmie Åkesson förväntas ta en ”paus” från arbetet som partiledare.
Så vad är det egentligen väljarna vill?
De som röstade på S-ledaren Magdalena Anderssons parti i valet 2022 fördelade den nya rösten hyfsat jämnt, enligt SVT:s vallokalsundersökning. En lika stor andel väljare gick till Centerpartiet, Moderaterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, som alla tog 5 procent vardera av S-väljarna. Till Sverigedemokraterna gick 4 procent och resten till Kristdemokraterna och Liberalerna.
Och de som röstade på Jimmie Åkessons SD i förra valet? Där gick 7 procent till M – återvändare, kan man tänka sig - och i fallande skala sedan till KD, S, L, några till V och inga till C.
Men medan det gått uselt för dessa två partier har samtliga av dem som skulle kunna kallas någon slags mitt i politiken – de forna allianspartierna samt Miljöpartiet – alltså ökat, samt Vänsterpartiet som lyckats bäst av alla med en uppgång på 1,7 procentenheter.
När en ny regeringskonstellation nu ska förhandlas och mejslas fram behöver alltså åtminstone en sak ge avtryck i politiken – att väljarna tydligt har sagt att de vill se pragmatism och framåtblickande, inte drömma nostalgiskt om gamla tider.
I ett brev till talmannen varnar nu avgående statsminister Ulf Kristersson (M) för ”komplicerade förutsättningar för nästa regeringsbildning”.
Detta eftersom ”partiernas olika besked inför valdagen skulle kunna utgöra hinder mot alla tänkbara regeringsbildare och koalitioner”.
Så kan man förstås se det. Men man kan också konstatera att väljarnas besked på denna valdag var att partierna måste se bortom dessa påstådda hinder. I Kristerssons eget fall, exempelvis, skulle ju löftet till Sverigedemokraterna om ministerposter i en eventuell moderatledd regering omedelbart kunna dras tillbaka.
Och likaså borde Magdalena Andersson uppvisa den ödmjukhet som hennes valresultat kräver; vara öppen för att det inte nödvändigtvis ska vara Socialdemokraterna som sitter i förarsätet för de samtal som nu behöver hållas.
Väljarna har valt nytt, inte gammalt. Då krävs också att partierna vågar tänka därefter.