Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Som barn hade jag ett enda mål med tv-tittandet, att hitta tecknad Disney. På vägen dit passerade jag alltid förbi samma gamla herrar i kostym, djupt nedsjunkna i fåtöljer och ännu djupare i något världshistoriskt problem. Vem i hela friden tittar frivilligt på det här? tänkte jag och zappade vidare.
Svaret visade sig, tjugo år senare, vara jag.
Med tiden fick Disneyprinsessorna konkurrens, och för den lillgamla och hopplösa nörd jag senare kom att bli blev Axess en fristad för smala och ibland otidsenliga ämnen. Här kan den som vill förlora sig i Nietzsche, gamla imperier eller melankolins idéhistoria få göra just det. Allt sådant som i jakten på klick vore en usel affärsidé.
När Axess TV firar 20 år i veckan, slår det mig vilken främmande art denna publicistiska institution är i dagens medieflora. Att år efter år kunna göra nischat innehåll av hög kvalitet – även när publiken aldrig kan bli stor nog att bära kostnaden – är en underskattad form av frihet. För de flesta mediehus sätter ekonomin förr eller senare gränsen för det publicistiska.
Mediernas utveckling har delvis formats av vem som haft råd att utmana det etablerade. På 1980-talet visade Jan Stenbeck vad privat kapital kan åstadkomma när TV3 utmanade det svenska tv-monopolet. Sedan dess har finansieringen tagit fler former.
Bakom Axess TV har Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse stått sedan 2006. Tio år senare grundades Kvartal med stiftelsekapital, men bärs i dag främst av sina läsare. EFN finansieras av Handelsbanken. Nystartade 100% bygger på medlemskap, annonser och privata investerare. En sak förenar dem: någon måste alltid betala utan att vänta sig ekonomisk avkastning.
Och så har vi den gamla trotjänaren – statens egna medier. Public service har skattepengar och räckvidden att tala till nästan alla, men står inte heller fritt från beroenden. Finansieringen vilar ytterst på politiska beslut och förtroendet varierar mellan väljargrupper. För SVT är det 85 procent till vänster och 31 procent till höger. Hör och häpna, inte ens public service kan vara till för alla.
Bildning är till sin natur ojämnt fördelad.
På en skribentutbildning för några år sedan fnös en föreläsare: ”Och så har vi Axess, som riktar sig till en liten elit.” Elit uttalades med en särskild blandning av förakt och fascination som ordet tycks framkalla. Nåväl, kanske hade han en poäng. Men någon hade behövt berätta för elitpolisen att bildning till sin natur är ojämnt fördelad. Operahus och forskningsinstitut förväntas inte tala till alla. De som råkar vara besatta av runinskrifter eller politisk filosofi måste också få sina rum, utan att jakten på den stora publiken tränger undan det som några få visste att de ville veta.
När marknaden visar sig otillräcklig är vi vana vid att staten öppnar plånboken. Mindre vana är vi vid tanken att privata förmögenheter kan göra detsamma. Svensk höger har varit framgångsrik på att försvara rätten att bli rik, men ägnat mindre uppmärksamhet åt vad den som blivit rik faktiskt kan bygga. I USA finns en helt annan tradition av att låta privata förmögenheter leva vidare i bestående institutioner.
Axess visar att traditionen inte är främmande för Sverige. Efter två decennier har tv-kanalen blivit en sådan institution. Visst, räckvidd, prenumeranter och klick går att räkna. Men värdet av att låta en professor få tala till punkt är svårare att mäta. Allt som är värt att läsa och titta på behöver inte löna sig. Det kan rentav vara poängen.
Grattis till 20 år av ”bildning, vetenskap och tradition”. Länge leve Axess. Länge leve privat public service.