Joanna Górecka är en av dem i den yngre skribentgenerationen som jag alltid läser med nöje och intresse. Hon är smart, rolig, och har koll på en massa saker, men framför allt är hon en hyperenergisk och jättebegåvad stilist. Oavsett vilket ämne hon skriver om i sina krönikor pågår en ständig och rastlös aktivitet i språket som sällan blir irriterande eftersom hon för det mesta har ett absolut gehör.
Samma intensiva formuleringsiver märktes i hennes debut, ungdomsromanen ”Nudes”, som handlade om en sjuttonåring som blir groomad av en äldre lärare. Den hade många fina partier, men den påminde också om att krönikörmaneret inte med självklarhet låter sig överföras till litteratur. Resultatet blev en bitvis ganska överlastad historia som vann på sin fräschör men tyngdes av lite väl många ordkaskader. Begreppet ”kill your darlings” ligger inte riktigt för Joanna Górecka.
När hon nu tar steget över till vuxenlitteraturen är inte steget från debuten så långt. ”Öst” är en bok som vägrar inordna sig, den svämmar trots sin sparsmakade form liksom över på alla bräddar.
Till att börja med: är det dikt eller prosa? Över de 230 glest satta sidorna löper en text som ömsom tangerar poesi, ömsom prosa. Skrönor och drastiska roligheter blandas med mörkaste allvar. Ofta helt utan förvarning.
”Öst” är en bok som vägrar inordna sig
”Öst” är på många sätt en allvarlig historia. Jaget i boken slits mellan sina två identiteter: den polska som hon är född in i och den svenska som hon flyttat till som liten. Det är en berättelse som gradvis växer till att handla om öst och väst, om ursprung, fördomar och om historia. Och väldigt mycket om mat. Joanna Gorécka har nämligen valt att berätta sin historia genom maten; via gommen och magen.
Men Joanna Goréckas matskildringar är långt ifrån insmickrande eller idealiserade. Här finns inte en enda nostalgisk beskrivning av mormors puttrande grytor eller av trygghetsosande brödbak.
Man blir inte speciellt hungrig av att läsa ”Öst”. Så här beskriver hon till exempel rödbetan i en miniessä om hela Östeuropas paradrätt, borsjtj:
”I begynnelsen fanns en hårig knöl, häxhuvudaktigt säckande i italienskt lucker. Slog dank i artärsystem som präglats av små spetsiga maskar. Knölen togs till kallare breddgrader, till fet och svart jord. Åh, knölen trivdes utmärkt i fet och svart jord.”
Det finns uppenbara skäl till att maten inte är positivt beskriven. För samtidigt som den är något som binder huvudpersonen till sitt ursprung är den också hennes fiende.
Genom hela boken löper ätstörningen som en glödande tråd, maten blir något hotfullt och svårbemästrat. Var och en som någon gång varit i närheten av en ätstörning känner igen den pockande smalhetsande inre rösten. När Górecka låter orden ”Ta en kanelbulle. Nej tack. Ta en fucking kanelbulle. Nej tack.” löpa över en och en halv sida blir de i sin enkelhet oerhört effektiva, men som litteratur är greppet lite väl lättköpt.
Lite i samma tradition som Lugn eller Malmsten
Och så är det ganska ofta i den här vildvuxna boken som hade vunnit på att ansas lite. Här finns partier, vändningar och bilder som håller god litterär kvalitet, lite i samma tradition som Lugn eller Malmsten.
Sedan finns det annat som borde fått stanna i krönikeformen, eller sorteras in under devisen ”det blir inte poesi bara för att man bryter av prosameningarna i mitten”. Gorécka gör det helt enkelt lite för lätt för sig ibland.
Men frånsett allt detta: tråkigt har man inte med denna bok. Inte en sekund faktiskt.
Fotnot: Joanna Górecka är medarbetare på GP Kultur och gästrecenseras därför av Annina Rabe som är kritiker i Expressen och SR och har skrivit en kokbok tillsammans med Anna Hellsten .