Med alla röster räknade kan man konstatera att Tidöblocket förlorade valet. Att det totala valdeltagandet ökat något och att de rödgrönas övertag blev litet. De får 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Det är exakt samma marginal som Tidö vann valet med 2022 och det motsvarar ungefär lika många röster. Vänstersidan vann detta val med 50 000 röster, några tusen fler än Tidös marginal för fyra år sedan.
Nu, om inte tidigare, lär det dock gå upp för alla att de rödgröna saknar ett gemensamt program, ett gemensamt lag och gemensamma principer. Det enda de var eniga om var att byta regering.
Det huvudsakliga skälet är att Centern inte hör hemma på vänstersidan. Partiet samarbetade visserligen med Socialdemokraterna ett par år på 1990-talet och satt i koalitionsregering med S 1951-57. Men i bägge de fallen rörde sig om att S vände sig högerut till C, istället för till Vänsterpartiet och dess föregångare VPK. Nu är tanken att C och V ska sitta i samma båt – en ekvation som egentligen inte borde gå ihop.
Centerpartiet och Vänsterpartiet är på många sätt varandras sakpolitiska motpoler. Centern är Sveriges mest marknadsliberala parti. Vänsterpartiet är Sveriges mest marknadskritiska parti. Det här genomsyrar i stort sett alla politikområden. Hur ska en kompromiss se ut som inte innebär att ingen får igenom någonting? De bägge partierna har viss samsyn i miljöfrågor och skulle möjligen kunna enas om en landsbygdssatsning, men även där skiljer sig lösningsförslagen.
Det här är skälet till att frågan om vem som ska sitta i regeringen blir central. Vänsterpartiet vet vad det innebär att vara stödparti till Socialdemokraterna. Inflytandet blir närmast symboliskt – när Stefan Löfven regerade fick V ta åt sig äran av ett glasögonbidrag. Det är bara i regeringen V på riktigt kan påverka. Det är därför man låst sig så hårt vid ministerposter, inte av prestigeskäl.
V vet förstås att de kommer utsättas för enorm press att släppa det kravet. Men skulle man göra det – efter att till och med tagit kongressbeslut på att inte acceptera att stå utanför regeringen – har man ingen trovärdighet kvar för framtida förhandlingar. Att V skulle gå med på att låta C sitta en regering man själva inte ingår i lär vara uteslutet.
För Centerpartiets del skulle det på motsvarande sätt vara en stark trovärdighetsförlust att medverka till att Vänsterpartiet för första gången någonsin släpps in i en regering. En del av partiets nya väljare kanske inte bryr sig så mycket, men partiets medlemmar och ledning är stöpta i en starkt anti-socialistisk tradition. Dessutom skulle det slå undan benen för retoriken att C håller ytterkanterna borta från makten. Centerns SD-motstånd skulle helt enkelt tappa i trovärdighet om partiet samtidigt ger ministerposter till ett Vänsterparti som uppenbart har svårt att hålla rent mot antisemitism.
Den närmaste tiden kommer vi mest få se politisk teater. Men efter fyra misslyckade talmansrundor måste det hållas extra val. Många partier vill undvika det. Om inte annat för att riksdagsledamöterna är rädda om sin försörjning.
Så hur kommer detta att lösas ut? Tänkbart, men inte alls självklart, är att både C och V kan acceptera att stå utanför regeringen om bägge gör det. Det skulle ge oss en minoritetsregering bestående av endast Socialdemokraterna och Miljöpartiet – det vill säga något som liknar mandatperioden 2018-22. Men till skillnad från då kommer C och V att behöva enas om samma budget för att den ska vinna. Tidöpartierna lär nämligen inte missa möjligheten att lägga fram gemensamma budgetförslag som har chans att gå igenom.
En S-MP-regering skulle bli en av de svagaste regeringarna i svensk efterkrigshistoria. Samarbetet riskerar att spricka vid minsta påfrestning – såsom en internationell kris eller att ett par riksdagsledamöter trilskas i Centerns eller Vänsterpartiets riksdagsgrupper. Varken höger- eller vänsterväljare skulle vara särskilt glada.
Bättre för Sverige vore då en mittenregering av det snitt som C förespråkat där S, C, MP och KD ingår. Förutsättningarna är inte enkla. Men de skulle få igenom sin budget i riksdagen. Problemet är att ett annat parti måste lägga ned sina röster för att den ska kunna tillträda. Om Liberalerna är tillräckligt rädda för extra val skulle de kunna vara det partiet. KD skulle kunna försvara detta med att man håller V borta från regeringsinflytande. Men en sådan lösning innebär i praktiken att Kristdemokraterna räddar S och C ur den rävsax man satt sig i. KD skulle behöva få väldigt, väldigt mycket sakpolitik i utbyte – såsom att grunddragen i Tidöpolitken ligger fast, samt att KD får igenom sina favoritförslag som förstatligad sjukvård.
Men sedan ska Miljöpartiet gå med på detta – trots att partiet har mest att tjäna på att S och MP regerar själva. Utsikterna för Centerns favoritlösning är med andra ord inte särskilt goda – trots att alternativet C,S,V,MP på många sätt är sämre för landet.
Ett rent rödgrönt styre kommer nämligen inte att få mycket gjort. De inre motsättningarna kring ekonomin i kombination med att mycket av budgetutrymmet redan är intecknat för försvarssatsningar och kommande klimatåtgärder talar för att vi istället riskerar få fyra år där symbolpolitik och kulturkrigande kommer att gå på högvarv. Sverige riskerar bli allt mer likt USA – splittrat och handlingsförlamat. Detta i en tid då Ryssland hotar eskalera militärt, EU:s sammanhållning kan sättas på prov och AI-utvecklingen kan innebära enorma utmaningar för samhället. Det är helt enkelt svårt att hitta en verklig vinnare i dag.