Enligt grundlagen hade moderatledaren kunnat sitta kvar tills riksdagen om ett par veckor röstat om saken och med all sannolikhet fått honom avsatt.
Men han går nu, vilket är snyggare, ett sätt att visa respekt för valresultat och demokrati.
Till saken hör dock att Kristersson kommer att leda en övergångsregering som sköter löpande ärenden till dess att Magdalena Andersson fått ihop sitt lag.
Om hon nu får det, vill säga. För Tidöpartierna har inte gett upp hoppet helt.
En möjlighet är att, om regeringsbildningen drar ut på tiden och det har gått ett par talmansrundor utan att saker fallit på sin plats, försöka locka till sig Centerpartiet.
Det finns en logik i det, C är ju i grunden ett borgerligt parti som i stora drag delar Tidöpartiernas syn på den ekonomiska politiken, Elisabeth Thand Ringqvist skulle sannolikt få igenom fler av sina reformer än vad hon får i en rödgrön koalition.
Men hindret är mycket högt. Centerns linje sedan tio år är att inte ta i SD ens med tång - och Åkesson behövs för att Tidö 2 ska få igenom sin budget.
Dessutom ser en majoritet av C-väljarna numera Andersson som sin statsministerkandidat.
Kristersson kommer sannolikt inte lyckas.
Men Moderaterna har också en plan B, som Aftonbladet kunde avslöja tidigare i dag. Nämligen att försöka få Vänsterpartiet att lägga ner sina röster i en budgetomröstning.
En sådan händelseutveckling må låta otrolig, men de två partierna har när allt kommer omkring samarbetat tidigare. Som när Stefan Löfven avsattes i en misstroendeomröstning 2021 efter att Vänsterpartiet dragit tillbaka sitt stöd för den dåvarande regeringen på grund av marknadshyror.
Att locka till sig Nooshi Dadgostar skulle dock vara ännu svårare än att värva Elisabeth Thand Ringqvist.
Inte mycket tyder på att Ulf Kristersson kommer att lyckas.
Låt oss bara inte glömma att hoppet är det sista som överger en politiker och att historien inte saknar exempel på osannolika lösningar på knepiga parlamentariska situationer.