Johannes Anyuru
Upplyst sten 2023–2026. Norstedts. 291 sidor.
David Zimmerman är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
En gång, i en annan tid, ställde sig Johannes Anyuru följande fråga: ”Hur ska jag förlika ordet ’människa’ med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på?”. Det var sommaren 2011, han väntade på att kliva på en båt med nödhjälp till Gaza och skrev boken ”En civilisation utan båtar”.
Vad han såg var ett glapp mellan språk och verklighet. Ta ordet ”människa”. Vad menar vi med det? Alla är överens, tänker vi. Ändå tycks många tänka och tala, skriver Anyuru, som om vi levde i en annan värld än den där barn dödas av fosforbomber. Hur kan vi tillåta sådant, om vi är överens om vad ordet ”barn” betyder?
Ett drygt decennium senare har vi i telefonerna dagligen kunnat följa utplånandet av minst sjuttio tusen palestinier, en stor del av dem just barn. Nästan all bebyggelse och livsnödvändig infrastruktur är borta. Folkmord, säger forskare och hjälporganisationer. Likväl tycks så många leva kvar i den där andra världen, där ”människa” och ”barn” ännu är stabila ord. Om någon med åren rustat sig för att ta sig an detta fundamentala problem är det Anyuru.
Ändå ger tonen i essäerna som utgör huvuddelen av hans nya bok ”Upplyst sten: 2023–2026” sken av att famla i mörker. Han vill illuminera ett fåtal detaljer och bilder – från såväl sitt eget liv som vittnesmål från Gaza – snarare än att gjuta argument i betong. Där finns en tvekan, han tar om, byter spår, prövar.
Med åren blir formuleringarna allt säkrare, mer citatvänliga. Men jag inser att det är tvivlet och prövandet som gör denna bok till något mer än en experts bok om ett särskilt ämne. Den blir ett försök att skriva nedsänkt i en specifik tid, gå sin samtid till mötes med sitt liv och sin kropp. En sårbarhet, tror jag, som kräver mod.
Det är en bok som vill mycket. Här finns en önskan att samla röster, i korrespondenser och i ”funna dikter” utmejslade av sista hälsningar från mördade journalister. Dessutom att upprätta ett arkiv över handlingar, vittnesmål, utsagor och förtiganden som definierat dessa fyra år. Anyuru låter en tidslinje löpa genom hela boken, parallellt med essäerna, som växer till ett ambitiöst dokumentärt montage.
Vi ser dödstalen ticka uppåt; palestinska fäder se sina barn återvända i säckar, hopblandade i förkolnade bitar; vi hör FN vädja; israeliska politiker eller opinionsbildare hetsa; svenska dito misstänkliggöra Palestinademonstrationer och så vidare. Kampen om orden och det fysiska våldet ställs sida vid sida. För någon som känt vanmakten inför att se allt detta glida förbi på skärmen som sand genom fingrarna, på väg mot en stor gemensam bortträngning, är Anyurus arkiv en gåva.
Men ”Upplyst sten” siktar i första hand mot en del av själen som inte styrs av fakta.
Anyuru riktar med denna boks olika röster och försiktiga språkliga illuminationer inte bara läsarens blick mot Gaza, utan också mot oss själva. Jag tänker på något annat han skrev sommaren 2011. Den kärlek, skrev han, som vi lägger i språket, är språkets ”minsta gemensamma nämnare”. Vad menas med det? Kanske är det först under det fullt utvecklade folkmordets tryck som Anyuru kan precisera detta.
Han skriver att han som ung trodde kärlekens yttersta punkt var ”ett möte mellan det oöversättbara och ensamma i oss alla – våra själars frånsidor som passerar varandra i det blå”. Men minst lika sant, menar han nu, är att det ”bara går att säga hela sanningen till en annan när talet blir en kärlekshandling”.
Västvärldens språkliga klyvnad framstår som ett tydligt tecken på hur vi praktiserar en extremt selektiv form av kärlek – och frågan jag ställer mig under läsningen blir: förtjänar en sådan att kallas kärlek överhuvudtaget? För ärligt talat. Hur skulle vi ha tillåtit det som skett och ännu sker i Gaza, om vi faktiskt visste vad detta ord, ”kärlek”, betydde?