En rekordstor majoritet av väljarna röstade i söndagens val på partier som står till höger i den ekonomiska politiken. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna samlar 56 procent av väljarna. De icke-socialistiska partierna har aldrig varit starkare. Vänsterpartierna har aldrig varit svagare. Sedan två decennier har vi en högermajoritet i riksdagen och den kommer att dominera fram till 2030-talet.
Under 12 av 20 år har högermajoriteten kunnat bilda starka högerregeringar - Reinfeldt 1 och 2 samt Kristersson. Under 8 år har S kunnat bildat regering på grund av oenighet om hur man ska se på samarbete med SD. Det har varit svaga regeringar.
Av väl kända skäl kommer Socialdemokraterna nu åter få initiativet. Men högermajoriteten i riksdagen kommer att spela stor roll för vilken politik som är möjlig att driva.
Om inte onsdagsrösterna välter spelplanen kommer S inleda förhandlingar med C, V och MP. C har ett starkt förhandlingsläge eftersom partiets grundläggande inställning i den ekonomiska politiken backas upp av en riksdagsmajoritet. Partisekreteraren Hannes Hervieu hänvisar återkommande till detta styrkeförhållande. Han är den breda högerns representant inne i vänsterburen och han kan när som helst fly.
Magdalena Andersson måste ta hänsyn till MP och V men hon måste också ta hänsyn till den breda ekonomisk-politiska högern. Och den är större. Hon måste gå fram med en näringslivsvänlig politik som inte stöter bort C, kanske med en ”klimatallians för tillväxt och jobb”, ett tema som möjligen kan hålla ihop C och de tre vänsterpartierna.
Men i varje budgetförhandling under hela mandatperioden måste finansminister Mikael Damberg ta hänsyn till den egentliga ekonomiskpolitiska majoriteten i riksdagen. Det innebär en permanent konflikt mellan C och V, och den kan inte lösas. Konflikten om ekonomin är mycket mer djupgående än den om ministerposter som mest är symbolik. Inte en enda proposition från regeringen Andersson kommer handla om att man ogillar SD.
Det är kittet i samarbetet högerut.
På den andra sidan i politiken är Moderaternas ordförande ledare för den breda ekonomisk-politiska högermajoriteten. Den rollen ska Kristersson vårda ömt. Att opponera mot regeringen är en viktig uppgift men också att odla samsynen, utveckla den ekonomiska politiken och sätta den i centrum.
M, L, KD, C och SD har en grundläggande gemenskap i synen på marknadsekonomi, fritt företagande, ägande och skatter. Det är kittet i samarbetet högerut. Partierna kommer såklart göra poänger av att de är olika partier men M, L, KD, SD bör till exempel lägga gemensam budget och hålla ihop i energipolitiken. Den breda majoriteten – 56 procent (!) – är projektet.
För näringslivets del är de 56 procenten en juvel. En bred folkmajoritet vill värna det senaste kvartsseklets marknadsliberala reformer. Efterfrågan på ekonomisk-politisk nostalgi är svag. 4,2 miljoner svenskar med ISK är personliga delägare i en av världens mest vitala och roliga kapitalmarknader. Trygghet för flertalet är arbete, ansträngning, sparande och egna aktieinnehav. Ungdomar drömmer om att starta företag.
I slutet av valrörelsen sa centrala personer i näringslivet med Jacob Wallenberg i täten kraftfullt nej till skatt på ägande. Det var en välsignelse och ger förhoppningsvis långvarigt skydd åt en fantastisk värld av företagande, framtidsplaner, investeringar och välstånd som bygger landet. Skatt på ägande är en skatt på framtiden och den har inga betalda lobbyister.
Framöver är det centralt för näringslivet att behålla sin integritet och fortsätta argumentera för grunderna i svenskt välstånd. MP, V och S har stor tilltro till statligt riskkapital, statligt ägande och statlig kontroll. De klär ut staten till en generös riskkapitalist men det är den gamla vanliga planekonomin. Delar av näringslivet, och Centerpartiet, kan ibland lockas av toner om statliga gröna krediter men sådana kommer att minska den ekonomiska friheten.
Varje gång man från vänster säger att staten och näringslivet ska göra något ”tillsammans” innebär det att staten är med och bestämmer i frågor som företagen själva är bättre på att hantera. Politiken är också en sällsynt usel bedömare av framtiden eftersom den är så bunden av nuet och det förgångna.
Någon gång framöver kommer Hannes Hervieu och Elisabeth Thand Ringqvist upptäcka att gräset växer friskare på den högra sidan och att planekonomin bland vänsterpartierna är lika andefattigt som budgetmöten med pulverkaffe hos Ida Gabrielsson och Sandro Scocco. De kommer då sälla sig till de 56 procent av väljarkåren som tror på ekonomisk frihet. Bland företagare och jordbrukare röstade i år 71 procent på den breda högermajoriteten, med M och SD i topp.