För bara två år sedan hade vi på Scale Capital försvarssektorn på vår uteslutningslista, precis som de flesta europeiska riskkapitalfonder. Försvar betraktades som något som inte hörde hemma i en ansvarsfull investeringsportfölj. Men något har förändrats i grunden. Sedan kriget i Europa, och efter att Trump-administrationen gjort klart att europeisk säkerhet inte är ett amerikanskt åtagande, har det blivit nödvändigt att investera för att bygga Europas förmåga att försvara sig.
En av de främsta orsakerna till skiftet är artificiell intelligens. En drönare för ett par hundra euro kan i dag oskadliggöra en stridsvagn för tiotals miljoner. Ukraina är beviset, där 4 miljoner drönare producerades bara under2025 med ett mål om 7 miljoner 2026. System som tidigare krävde årtionden av utveckling hos de stora försvarskoncernerna byggs nu, testas i fält och uppdateras inom veckor. I teknikvärlden kallar vi det fysisk AI, artificiell intelligens i drönare, sensornätverk och mjukvara som styr hundratals obemannade system samtidigt. Och försvar är nog det bästa testfall som finns för AI, eftersom det måste fungera i fält, under press och utan möjlighet att försöka igen.
På bara några år har Europas försvarsbudgetar nästan fördubblats. EU-ländernas samlade försvarsutgifter steg från omkring 220 miljarder euro 2021 till 418 miljarder euro förra året. Kapitalet har rört sig i samma riktning. Enligt en rapport från Nato Innovation Fund och Dealroom gick 7,6 miljarder euro i riskkapital under 2025 till europeiska bolag inom försvar, säkerhet och resiliens, en ökning med 55 procent på ett år, medan den övriga europeiska riskkapitalmarknaden växte 16 procent.
Tyska Helsing är med omkring 16 miljarder euro Europas högst värderade försvarsstartup, och tyska STARK tog i juni in 500 miljoner euro till en värdering på omkring 3 miljarder euro. Ett exempel ur vår portfölj är norska Six Robotics, vars mjukvara låter en enda operatör styra en hel grupp drönare åt gången.
Många av lösningarna byggs i Europa. Frågan är vem som till slut äger dem. När Helsing och STARK tog in kapital tidigare i år var det amerikanska fonder som lade huvuddelen av pengarna på bordet. Det är problematiskt, och mönstret har vi sett förr. Europeiska entreprenörer byggde molninfrastrukturen och företagsmjukvaran, medan amerikanskt kapital till slut ägde den. I dag betalar europeiska företag för teknik som utvecklades här. Om de bolag som levererar Europas satelliter och obemannade system hamnar under utländsk kontroll har vi använt våra egna pengar till att göra oss beroende igen. Den här gången av något som avgör om vi kan försvara oss själva.
Det finns en annan väg. Polen fick på under ett år sitt eget radarsatellitsystem levererat av finska Iceye. Sverige tecknade i januari ett eget avtal med Iceye om radarsatelliter som Försvarsmakten själv äger och styr. När Iceye tog in kapital i juni gick finska statliga investerare in vid sidan av de amerikanska. Det är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt. Ambitionen bör vara att ett europeiskt bolag av den kalibern kan ta in pengarna i Europa utan att behöva åka över Atlanten efter dem.
Det kräver att europeiska regeringar lägger beställningar hos teknikbolagen, vid sidan av de stora försvarskoncernerna. Systemet är i dag för långsamt, och alltför mycket kapital hamnar i pilotprojekt som aldrig blir riktiga kontrakt. Offentliga investerare som EIF och danska Eifo är redan med, en viktig signal om att pengarna finns i Europa. Tekniken byggs här på kontinenten, och grundarna av bolagen sitter här. Om fem eller tio år ska ägandet också göra det.
Lars Jensen, grundandare och partner Scale Capital.