Rutger Brattström på Timbro (Di Debatt 16/9) bemöter en tes jag aldrig drev. Frågan är inte om USA skapade jobb i augusti. Den är vad som händer med välfärdens finansiering om värdeskapandet växer snabbare än den beskattade lönesumman.
Jag läste om min egen text för att vara säker. Ordet arbetslöshet finns inte där. Jag skrev tvärtom att nya jobb uppstår och att vinster och konsumtion beskattas. Min poäng var mer precis än den han bemöter: man kan skapa fler jobb och samtidigt få en utveckling där lönesumman växer långsammare än ekonomin. Då förändras förutsättningarna för ett skattesystem som i hög grad vilar på arbete.
Brattström invänder att värdet i stället beskattas som vinst, kapital och konsumtion. Självklart. Det skrev jag redan. Frågan är inte om en automatiserad ekonomi genererar skatteintäkter alls. Den är om de baserna växer tillräckligt, beskattas där värdet skapas och kan bära samma offentliga åtaganden när en mindre del av ekonomin passerar genom arbete. Det är exakt vad ett stresstest ska svara på.
Därför missar större delen av repliken målet. Den räknar jobb. Jag talade om löneandel. Att USA lade till 162 000 jobb i augusti besvarar inte hur stor del av värdet som gick via beskattade löner. Merparten kom inom restaurang, bar och lokal utbildning, medan informationssektorn tappade jobb. Den aggregerade siffran säger inget om vad AI orsakat.
Sedan kommer Brattströms skarpaste mening. Mina exempel på rekryteringar som aldrig blir av, skriver han, syns inte i statistiken. Det gör de nu.
Stanfords Digital Economy Lab följer miljontals amerikanska löneutbetalningar med data fram till juni i år. De ser ingen bred jobbkollaps, och jag säger det rakt ut. Men bland unga mellan 22 och 25 i AI-exponerade yrken ligger sysselsättningen 19 procent under jämnåriga i mindre exponerade yrken. Äldre visar ingen motsvarande lucka. Och det mest talande är hur skillnaden uppstår: främst genom färre nyanställningar, inte fler uppsägningar. Gapet var 15 procent i fjol. Nu är det 19.
Samma mekanism som Stanford ser tecken på i datan möter jag i realtid hos kunder. Jag ser inte bara statistiken i efterhand. Jag och mitt bolag Viva bygger systemen vars effekter ännu knappt hunnit synas i den. Nyligen satt jag i ett möte om en av Sveriges största webbplatser. Att underhålla den krävde arton personer. Med agenter blir det två, kanske tre. Skillnaden behöver inte synas som sexton uppsägningar. Den kan synas som tjänster som aldrig utlyses, vakanser som inte återbesätts och vikariat som inte förlängs.
Forskarna kallar sina resultat tidiga indikatorer, inte ett slutgiltigt bevis på orsak. Det gör jag också. Men just därför föreslog jag ett stresstest och inte en panikskatt.
Ta gärna juristassistenterna, Brattströms eget paradexempel. Antalet har vuxit, det stämmer. Men samma statistikmyndighet han lutar sig mot bedömer nu liten eller ingen förändring i yrket mellan 2025 och 2035, och att de jobböppningar som väntas främst handlar om att ersätta dem som lämnar, inte om att yrket växer. Det bevisar inte att AI orsakar stagnationen, men det gör hans paradexempel mindre självklart än han framställer det.
Tekniken arbetsmarknaden nu möter är dessutom inte densamma som 2024. Vi har gått från modeller som svarar till system som utför hela arbetsflöden på egen hand. Historiska samband är viktiga, men historien är ett dåligt facit när tekniken just bytt karaktär.
Om produktivitetsavgiften har Brattström delvis rätt, och det säger jag gärna. En avgift på förädlingsvärde kan träffa kapital och flytta värde utomlands om den utformas illa. Just därför föreslog jag aldrig att införa den, utan att den utreds och att statsbudgeten stresstestas mot flera scenarier. Han argumenterar mot ett beslut jag inte har fattat.
Vi behöver egentligen inte ens vara oense om nuläget. Någon bred jobbkollaps syns inte. Men under ytan syns redan förändringar i vem som anställs. Just därför bör frågan undersökas innan den blir ett statsfinansiellt problem.
Brattström avslutar med att Sverige har råd att vänta på data. Där skiljer vi oss. Jag efterlyser ingen AI-skatt i morgon. Jag efterlyser att vi tar reda på vad som händer med svensk välfärdsfinansiering om lönesumman börjar växa varaktigt långsammare än ekonomin, och vilka verktyg vi då har. Det kostar en utredning att förbereda sig på ett scenario som aldrig inträffar. Att börja utreda först när scenariot redan inträffat kan bli betydligt dyrare.
Det är inte alarmism. Det är beredskap.
Arash Gilan, vd och medgrundare av Viva Media