Siffran låter kanske harmlös, 5 procent, men för den amerikanska ekonomin – och i förlängningen världsekonomin – är den skräckinjagande.
Det handlar om 10-årsräntan på de amerikanska statsobligationerna som i veckan passerade över den symboliska gränsen på 5 procent, till den högsta nivån sedan 2007. Ja, just det – året före den globala finanskrisen.
Räntan, som sätts av marknaden, avgör kostnaden för staten att låna pengar.
Och USA har lånat mycket. Statsskulden passerade nyligen rekordhöga 40 biljoner dollar. När skulden stiger vill marknaden ha ännu mer betalt för att låna ut pengar till USA.
Att räntorna rusar beror också på oljepriset och Donald Trumps dyra krig i Iran, och marknaden blev knappast lugnare av att presidenten nyligen lovade att betala ut 5 000 dollar till varje vuxen amerikan om Republikanerna behåller sin majoritet i kongressen efter mellanårsvalet i höst.
Situationen för USA:s statsfinanser är ohållbar, och kommer behöva åtgärdas med hjälp av en rejäl åtstramningspolitik, vilket varken Republikanerna eller Demokraterna är särskilt sugna på.
Så brukar det se ut i valtider.
I Sverige har valrörelsen dominerats av dyra löften från samtliga partier – alltifrån bebispeng till tandvårdsreformer. Och visst, Sveriges statsfinanser är betydligt starkare än USA:s, här finns inget behov av en sanering av ekonomin. Så lite hederligt valfläsk har väl ingen dött av?
Fast ändå, det senaste årets finanspolitik har uppvisat oroväckande tendenser. Bara på några månader har Tidöregeringen tillfälligt sänkt matmomsen, priserna i kollektivtrafiken och fått undantag från EU för att sänka skatten på bensin och diesel ytterligare, under unionens miniminivå.
Kommer nästa regering kunna motstå frestelsen att göra matmomsen och taxorna i kollektivtrafiken permanent? Det vore ett enkelt sätt att göra sig impopulär bland väljarna tidigt i mandatperioden. Men mycket pekar ändå på att det vore nödvändigt.
Reformutrymmet för kommande mandatperiod bedöms vara litet, då krävs prioriteringar. Här vilar ett särskilt ansvar på Socialdemokraterna och Mikael Damberg, som är partiets tilltänkta finansminister. Damberg är visserligen inte känd för att sprätta iväg pengar, men nu måste han hålla Vänsterpartiet, som gärna lovar allt åt alla, i schack. Och S har varit minst lika delaktiga i det oansvariga godisregn som sköljt över väljarna under valrörelsen som andra partier.
Att förlänga den halverade matmomsen skulle kosta 20 miljarder per år – jämfört med andra jämbördiga reformer är det ineffektiv konjunkturpolitik. Och sänkt matmoms är dessutom ett trubbigt fördelningspolitiskt verktyg, eftersom mycket av skattesänkningen tillfaller höginkomsttagare. Det parti som ändå vill förlänga den får i så fall tugga i sig att det skulle innebära att något annat dyrt vallöfte inte blir av.
Nästa regering behöver spendera smart, inte dumdristigt och populistiskt. Se bara på USA.