Magdalena Andersson lät alla förstå att hon varit beredd att göra upp med alla partier utom SD. Hennes självbild var den enande politikern. Det var den självsäkra statskvinnan Andersson som självklart och förmätet avfärdade Vänsterpartiet som regeringspartner: ”har en rejäl resa att göra”. Deras krav på rättvisa och skatt för miljardärer avfärdades av det så kallade socialdemokratiska arbetarpartiet. Sossarnas närmaste vän blev i stället Centerpartiet. Men flörtandet med valrörelsens halaste politiker, KD:s Ebba Busch, har nog också framkallat en del otrohetskänslor.
Anderssons ambition var att bli Sveriges politiska Gandhi i linje med det gamla sosseviruset, makten och härligheten i evighet, inte att bli en vänsterledare. Socialdemokraternas hybris har satt dem i en onödigt svår situation.
Redan i mars hade partisekreterare Tobias Baudin synts på en gemensam utflykt med Centerns partisekreterare Hannes Hervieu – en tidig signal om vartåt vinden blåste
Magdalena Andersson och Mikael Damberg verkar vara hjärnorna bakom valstrategin när den blocköverskridande samarbetsplanen presenterades i maj. Redan i mars hade partisekreterare Tobias Baudin synts på en gemensam utflykt med Centerns partisekreterare Hannes Hervieu – en tidig signal om vartåt vinden blåste. Men det stannar nog inte där. Det var plågsamt att se den trogna veteranen Thomas Bodström någon vecka före valet i Aktuellt likt en sektmedlem lyfta fram Magdalena Andersson som lösningen på hela den politiska polariseringen. Och kanske ännu sorgligare att se den före detta partiledaren Håkan Juholt, som de senaste åren gett intryck av att ha skaffat sig distans från vad han kallade det politiska klägget, tro på Magdalena Andersson som en ny Angela Merkel.
Vilsna vänsterväljare riskerar nu att skjutsas in mot mitten och bli någonting som i praktiken kan komma att liknas vid tillväxtliberaler i ett politiskt landskap som inte erbjuder särskilt mycket mer politisk variation än vad Republikanerna och Demokraterna erbjuder det amerikanska folket. En marginell mittenideologi, en politikens diversehandel med en pompös sosse vid rodret. En politisk legering som skulle hålla alla tänkbara tydliga ideologiska alternativ utanför den nya mellanmjölkspolitiken. Långt ifrån den kreativa och folkrörelsenära protestmarsch som 50 000 människor i Stockholm manifesterade några veckor innan.
Garanterat farligt
Att försöka dämpa de politiska ideologierna och ersätta dem med något som verkar allmängiltigt och stabilt är garanterat farligt. Vänsterpartiet är förmodligen taggade efter månader av mediekritik och inte minst Alice Teodorescu Måwes osmakliga och radikaliserade omnämnande av vänsterpartiet som ”antisemiterna” i tv-soffan dagen efter valet, snabbt tillrättavisad av Mona Sahlin. Centerpartiet i sin tur kostar på sig två röda linjer: nej till V och nej till SD.
En bred mittens avideologiserande kan kosta S-alliansen makten. Människor har ideologiska preferenser. Att förpassa de ideologiska viljorna till kylrummet kommer att leda till missnöje eller politikerförakt. Mellanmjölksvägen som dominerande i svensk politik kommer inte att överleva.
Mats Sederholm, författare och debattör