Efter 1-4-smällen mot Västerås SK hemma på Strawberry senast har det varit en tid för svartgul självrannsakan. Lagkaptenen Kristoffer Nordfeldt menade direkt efter matchen att det var fel och fegt att hitta ursäkter för hur det såg ut i andra halvlek, där AIK rasade samman.
Och lite rätt hade den sympatiske ”Kribba”.
Men jag tror mest det var en signal för att väcka laget inför matchen mot Mjällby AIF den här onsdagskvällen.
För i ärlighetens namn är det knappast något lag som klarar av att prestera vecka ut och vecka in med den skadelistan AIK haft.
Med den omsättning spelare AIK haft.
Framför allt med tanke på att José Riveiro ibland mer eller mindre frivilligt, spelat med ett mycket ungt lag, där framför allt derbyvinsten mot Hammarby är ett talande exempel på det.
Men med svartgula segrar byggs också förväntningar. Skyhöga sådana.
För höga enligt mig.
Väntat att en reaktion skulle komma
Det här var säsongen när AIK skulle stabilisera ekonomin och lägga grunden för 2027.
Allt annat skulle vara en bonus.
Den tidiga superförsäljningen av Zadok Yohanna var extremt viktig för att klubben skulle få lugn och ro. Sen har den sportsliga ledningen prickat rätt med Linus Carlstrand-värvningen, där det just nu ser ut som Mika Takkula fyndade anfallaren när Öster sålde för Superetta-rekord.
Att Gnaget sedan själva slagit till med en rekordvärvning i Lucas Assadi har gjort att narrativet efter framför allt de båda derbysegrarna mot Djurgården och Hammarby nästan varit det att AIK ska vara med och slåss om en topp tre-placeringen i år.
Men med tanke på skadelistan, hur José Riveiro släppt fram de unga spelarna och att många nyförvärv knappt är varma i kläderna ännu, är det ett smärre mirakel att AIK lyckats hålla sig nära toppen så länge.
Det var väntat att det skulle komma en reaktion.
Det är framför allt José Riveiros förtjänst att laget överpresterat. Men att han ska kunna fortsätta trolla med en sargad trupp och ett ungt lag är att kräva för mycket av spanjoren. Den andra orsaken till att AIK haft, och till viss del har häng på toppen fortfarande, är Kristoffer Nordfeldts insatser.
Mot Mjällby ikväll stod han för ytterligare ett par kanonräddningar, vilket även Mjällbys Robin Wallinder gjorde. De båda målvakterna såg till att hålla nere siffrorna till 1-1 istället för 4-4 och när vi summerar matchen lagen emellan var det väl lite fördel AIK med tanke på slutforceringen och AIK var det bättre laget och närmast segern.
Medan Andreas Brännström kan glädja sig åt Robin Wallinders insats och en poäng mot ett tufft motstånd i ”comebacken” på sin tidigare hemmaplan, kan AIK glädja sig åt framför allt Abdihakim Alis insats.
Passningen till Kouames kvittering var toppklass.
Han hade också ett par aktioner till som visade att 24-åringen har riktigt fina nivåer i sig. Han var helt klart matchens lirare den här kvällen. Fortsätter han så här och håller sig skadefri kan AIK fortsätta att titta uppåt. Jag gissar också att sportchef Takkula redan nu tittar på att slänga upp ett nytt kontrakt till Ali.
Allt annat vore märkligt.
Sen lär ju Kristoffer Nordfeldt inte vara mindre taggad på att visa vad han går för efter att han petats hur landslagstruppen av Graham Potter. Först kastad under bussen efter två VM-matcher och nu petad helt från den Blågula truppen.
Det var inte direkt oväntat att ”Kribba” direkt efter matchen meddelade att hans landslagskarriär är över.
Även hans extrema lojalitet har sina gränser.