Jonas Cullberg
Fight! Fight! Fight! – ett reportage om makt och MMA, Albert Bonniers förlag. 268 sidor.
Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och skribent på kultursidan.
Någon föreslog att atleterna skulle omges av en vallgrav med pirayor. En annan tänkte att ett elstängsel vore rimligt. En tredje föreslog en plexiglaskub. Till sist kom scenen att bli en åttkantig bur med sidor täckta av stålnät, en oktagon. När dess dörr är stängd återstår bara två fajters och det våld de kan åsamka varandra inom ramen för sportens tydliga, men ganska tunna, regelbok.
I ”Fight! Fight! Fight!” berättar journalisten Jonas Cullberg om MMA-sportens födelse. Hur den kom ur en enkel undran som grott hos en driftig, gränslös amerikan vid namn Art Davie: vilken kampsport har egentligen starkast fajters? Den första galan hölls den 12 november 1993 i Denver och snart blev det här en hybrid, mixed martial arts, av de andra kampsporterna. En sport som organisationen Ultimate Fighting Championship, UFC, efterhand tog herraväldet över och sedan dess har fått att växa exponentiellt och globalt de senaste trettio åren. UFC har samvetslöst följt pengarna och makten varhelst man fått chansen.
Jonas Cullberg börjar och slutar sin berättelse i USA. Den givna slutscenen utspelar sig intill den oktagon som ställdes upp på Vita huset södra gräsmatta i juni. Flankerade av krigsveteraner och soldater som gjorde honnör med vita handskar klev president Donald Trump ut från Ovala rummet i en walkout sida vid sida med UFC:s Dana White. Stående på Truman-balkongen blickade de båda ut över publiken, Trump gjorde honnör, White höll sin högra hand mot hjärtat. Sedan flög tolv stridsplan i formation över himlen.
Bland sponsorerna fanns Saudiarabien, Elon Musk, Bud Light och Mark Zuckerbergs Meta och Anduril. Det senare ett techföretag som utvecklar vapen och övervakningsutrustning med stöd av artificiell intelligens. Anduril har precis slutit ett tioårigt avtal med USA:s armé. Dess slogan ”Fight unfair” stod tryckt på oktagonen. Så firade presidenten USA:s 250 år hemma i trädgården.
”Fight! Fight! Fight!” är full av dessa talande scener. Jonas Cullberg har skrivit ett folkbildande, närgånget och grundligt researchat reportage som stänker av blod, svett, testosteron och dollarsedlar. Han reser världen över, från Las Vegas till Abu Dhabi, från Dubai till Kiev, och pratar med fajters, arrangörer och publik.
Cullberg ger inte någon nattsvart bild av sporten i sig. Han ser ett slags fairplay fajters mellan, när de har slagit varandra sönder och samman kramar de om varandra. Det här är en idrott som kräver enorma psykiska och fysiska uppoffringar. Cullberg, som själv testat på, skriver ömt: ”Det finns något meditativt i att försöka försvara sig med ansiktet intryckt i en annan mans armhåla, när allt fokus ligger på att undvika att få stryk och inga andra tankar får plats”. Här finns också inslag av förbrödring över nationer, religioner och etniciteter. En stjärna som tjetjenen Khamzat Chimaev, som bodde och tävlade för Sverige i över ett årtionde, kan stå och skrika ”Allahu akbar” efter en seger i Chicago – och förbli sanslöst populär. Chimaev har tretton miljoner följare på Instagram.
Den varma blick med vilken Maria Maunsbach, årets Hassepristagare, skildrar den rättframme MMA-kämpen i ”En magisk man” finns också här. Precis som inom tungviktsboxningen finns här uppbyggliga berättelser om unga arbetarklassmän som av sporten räddats från gatorna och misären – och som nu bara vill ge sina barn en ljusare framtid.
På systemnivå är det mörkare. Cullberg beskriver en värld där de allra flesta av dessa unga drömmande män blir till kanonmat i en cynisk genomkapitalistisk sport där individen har få om några rättigheter. Alltmedan miljarderna rullar in och korrupta ledare solar sig i glansen av MMA-hjältarnas styrka och stjärnstatus.
Sporten har via UFC kommit att lägga sig allt närmare den högerextrema, nationalistiska och totalitära international som Donald Trump idogt bygger. Ibland leder tron på den starkes rätt hela vägen in i nazistiska aktivklubbar. En rapport från Europol, EU:s byrå för samarbete inom brottsbekämpning, från 2019 varnade för den roll som MMA spelade för högerextremister.
UFC har hundratals miljoner fans världen över. Kärnpubliken är män under 45 år. Den som kan tala direkt till dessa män – många av dem känner att deras position i samhället har försvagats – kan vinna val.
Redan 2016 klev Dana White upp på Republikanernas konvent och talade sig varm för vännen Donald Trump. Sedan dess har Trump gång på gång återvänt till de bästa platserna intill oktagonen. Sex månader efter det att han försökte uppvigla till en statskupp var Trump tillbaka på en UFC-gala i Las Vegas. Han följdes in i arenan av Dana White – och publiken jublade. Allt var som vanligt igen.
”Gång på gång har UFC tvättat honom ren i sin massiva publiks ögon när han varit som mest pressad, genom att låta honom göra entré som en hjälte för MMA-fansen. Det är en skademinimerande pr-kampanj som inte går att värdera i pengar”, skriver Cullberg och menar att Dana White är ”ett nav i en på ytan opolitisk och väldigt samtida grabbkultur där dopaminkickar i form av UFC, spel, kryptovaluta, fitness och lyxig livsstil flyter samman med angrepp på wokeness och feminism. En energi som Trump kan dra nytta av och bli en del av”. Enligt Forbes är Dana White nu god för 600 miljoner dollar.
Sporttvätt är hett. Diktaturer som Förenade arabemiraten och Saudiarabien slåss nu om att ta över Las Vegas roll som världens MMA-mecka. Men håller UFC på att bli för politiskt extremt för sitt eget bästa? Kan dess tillväxt komma att begränsas av de täta banden med manosfären och högerextremismen? Jonas Cullberg träffar en UFC-fajter som har börjat bita sig i tungan när han träffar potentiella flickvänner. Trumpstämpeln har börjat uppfattas som osexig: ”Det känns som att den politiska aspekten av UFC skrämmer bort folk. Jag skulle nog vänta med att ta upp det till tredje dejten eller så.”