För 25 år sedan utkom den franske författaren Michel Houellebecqs ”Plattform”. Michel, en fransk medelålders man, åker till Thailand – där han träffar Valérie, lever upp och startar en verksamhet för sexturister. Allt är frid och fröjd tills klubben ”Sexy lips” drabbas av ett islamistiskt terrorattentat och deras lycka grusas.
Att den svenske författaren Frans Wachtmeister, född 1993, haft Houellebecq för ögonen har varit tydligt allt sedan debuten 2023, såväl stilistiskt som tematiskt. De två första romanerna, ”Territoriella anspråk” och ”Förlorad mark”, som utkom på Ellerströms, hade han förlagt till Japan, där han själv är bosatt.
Det är ett djupt rasistiskt, sexistiskt, ålderistiskt och givetvis även kapitalistiskt samhälle han skildrar och romanerna har varit ett slags mörka arbetsplatskomedier berättade ur en svensk mans perspektiv.
Behöver jag nämna hur misslyckade dessa män har varit?
Och i förra romanen nådde protagonisten vägs ände. Han skulle bli utkastad ur landet. Hur ska Wachtmeister fortsätta efter det här, frågade man sig.
Nu vet vi.
Det blev ”Plattform”, fast på svenska.
Wachtmeisters tredje roman, med den otvetydigt nazistklingande titeln ”Livsrum” och ett 30-talsinspirerat omslag, ges ut på Norstedts. Och i stället för den medelålders vite västerländske man drabbad av livsleda som varit legio både hos Houellebecq och Wachtmeister, är protagonisten nu en vit, svensk medelålders kvinna: PR-konsulten Erika, 48 år.
Erika kommer från Åstorp, hennes far har nyligen dött (precis som Michels i ”Plattform”) och nu lever hon ett anonymt och stillastående liv i sydskånska Staffanstorp med sin matintresserade man Hugo och en döende hund.
Dit har de flyttat för att fly det mångkulturella Malmö. Ändå blir det inbrott i garaget (gärningspersoner okända) och burk efter burk med Hugos inläggningar och fermenterade grönsaker krossas.
Inte utan att de börjar spana på det gated community som håller på att byggas på orten.
Det hela blir implicit startskottet för Erikas frigörelse, som kvinna och som människa. Men först hänger hon med Hugo på konferens i Egypten, som för hennes del utgör en studieresa för ett projekt hon har för Malmö stad, där hon ska göra en ökeninspirerad installation.
Vad vet hon om öknen? Ingenting. Vad vet hon om Egypten och vilka som söker sig dit? Inte mycket heller visar det sig när hon tar en båt längs Nilen där hon stiftar bekantskap med en homosexuell man och med svenskläraren Nathalie.
De är uppenbarligen där för de unga, egyptiska männen. Medan Nathalie i Sverige har noll värde på den sexuella marknaden blir hon i Egypten behandlad som en drottning. Sådant är sexturistens incitament, liksom sexköparens i största allmänhet.
Det handlar, om jag förstår damerna rätt, om att återta den makt som mänskliga rättigheter, jämställdhet och avkolonialisering tagit ifrån dem.
Sådan är kapitalismen: allt och alla är till syvende och sist varor på en global handelsmarknad. Men är det så fel?
Ty hos Houellebecq och nu även hos Wachtmeister är både torskarna och de prostituerade misstänkt lyckliga.
Här syns aldrig ett uns av misär, förtryck eller exploatering. I stället är hororna altruister och gör gladeligen sina kunder en tjänst. Äkta kärlek uppstår hela tiden mellan kunden och handelsvaran.
Om bara folk kunde sluta moralisera över detta. I religionens namn (islam) eller mänskliga rättigheter (pk).
Erika blir så pepp att hon lämnar jobb, man, hus och hund, och sticker till Egypten med ett fett avgångsvederlag och plötslig livslust. Hon träffar en ung, egyptisk man (gudalik men absolut inte muslim) som dyrkar och tillfredsställer henne på alla vis.
”Europa har förlorat sin själ”, säger Erika. Den vill hon återskapa med den euronostalgiska sexturistresorten Residenset i Sharm-el-Sheik tillsammans med Nathalie. För kvinnor.
Så börjar ett nytt kapitel. Det blir naturligtvis succé. Ett Eden, såväl för kvinnorna som för de som jobbar på Residenset. Är vissa minderåriga? Jamen kanske. Vem bryr sig bara alla är glada.
2005 utkom Laurent Cantets film ”Mot södern” med bland andra Charlotte Rampling, om tre amerikanska medelålders kvinnor som sexturistar på Haiti. 2012 kom Ulrich Seidls film ”Paradiset: kärlek” om en österrikisk medelålders kvinna som sexturistade i Kenya. Och låt oss heller inte glömma Kerstin Thorvalls roman ”Svart resa” från 1987, där författaren reser till Senegal och möter såväl unga män som sin egen sexualitet.
Annars vimlar det inte av sexturistande kvinnor i konsten – precis som i verkligheten är män överrepresenterade.
Men förutom att det heter att Erika är en kvinna, så kunde hon faktiskt lika gärna vara en manlig romankaraktär. Hon har i alla fall exakt samma funktion. Samma illusionslöshet. Samma avsaknad av mänskliga relationer. Samma liksom tomma personlighet, som författaren kan fylla med vad han vill.
Och det gör han. Erika har påpassligt steriliserat sig så att hon inte har några barn som står i vägen. Erika har inga problem med sexturismen. Hon har heller inga problem med konservativa könsroller och hade gärna varit hemmafru. Och så vidare. Good for her men...
Visst har Wachtmeister (läser jag i en intervju) en poäng med att västerländska kvinnor har blivit som män och i takt med jämställdhet och ekonomisk jämlikhet också alltmer svinar loss på den globala sexmarknaden. Kapitalismen gör ingen god.
Men det är lite för uppenbart att Erika och Nathalie som romanfigurer är där för att gestalta just detta specifika drama, föra exakt dessa samtal och torgföra just dessa åsikter. De är föga mer än pappfigurer.
Alltså fattar man inte varför de blir vänner. Eller varför de tycker som de gör (mer än något vagt civilisationskritiskt kring ett mångkulturellt pk-Sverige). Erika går liksom från att ha noll personlighet till att bli jättedriven sexturistarrangör, fast fortfarande utan personlighet.
Nej, faktum är att Frans Wachtmeister har exakt samma problem som sin store föregångare Houellebecq, och han är heller inte något vidare på att gestalta lycka.
Skriver han intelligent och underhållande? Visst absolut. Cyniskt? Jajamen. Men är det lika roligt som förr? Jag tycker tyvärr inte det.
Nu har jag liksom hängt med den här typen av romaner i tjugofem år plus. ”Plattform” har jag läst flera gånger. Jag vet PRECIS hur det ska gå.
Men frågan jag framför allt ställer mig är hur det är att läsa romaner som laborerar med djupt reaktionära idéer i en djupt reaktionär tid? Nu när vi befinner oss i en nykonservativ backlash av guds nåde.
Det är iallafall inte alls lika verkningsfullt som det var att läsa Houellebecq för 25 år sen. Kanske är det därför en besläktad författare som Christian Kracht tog sin tillflykt till en saga i senaste romanen (”Air”), även om det också blev ganska tveksamt.
Det är som om den här typen av civilisationskritik och story har nått vägs ände.
Kvar blir bara tomhet. Om och om igen.