Så bra är ”Resident evil”
Genre: Skräck (USA).
Av: Zach Cregger.
Med: Austin Abrams, Zach Cherry, Kali Reis, Johnno Wilson, Paul Walter Hauser.
Längd: 1:34.
Från: 15 år.
Premiär: På bio 18/9.
Under inspelningarna så lär huvudrollsinnehavaren Austin Abrams ha varit nära att krossas av en 70 kilo tung påse med blod. Det är måhända en dramatiserad överdrift, berättad av regissören Zach Cregger, för att skapa hype inför premiären. Men oavsett hur nära döden Abrams faktiskt var, så måste man ändå uppskatta en regissör som spränger multipla kroppsstora säckar med blod på set.
Cregger vet hur man sticker ut, vilket han redan visat i Bill Skarsgård-filmen ”Barbarian” och den Oscarsbelönade kassasuccén ”Weapons”. Men det gör också steget till den hopplösa ”Resident evil”-franchisen en aning förbryllande. Det finns väl ingen människa i världen som gått i gång på de där gamla Milla Jovovich-rullarna? Uppenbarligen inte Cregger heller som med all tydlighet valt att fokusera på spelvärlden och sin egna galna fantasi.
Upplägget är medvetet minimalistiskt: Det medicinska budet Bryan ska ta sig med en viktig leverans till sjukhuset i det mytomspunna Raccoon city, men en pandemi-ekande virusläcka förvandlar snabbt resan till en kamp för överlevnad.
Möjligen finns här en liten Ken Loach-aktig (tänk ”Sorry we missed you”) känga till gig-ekonomin. För Bryan kallar sig själv ett glorifierat matbud, och tar jobbet sist på skiftet, trots att han både saknar rätt vinterutrustning och egentligen var på väg hem. Knäcket ger ju extra pengar. Han behöver dem.
Det är en tjänstvillighet som får absurt komiska effekter i höjd med att den första zombien rusar fram ur den mörkt insnöade skogen. Bryan tar det nämligen bara som ännu en dag på jobbet, och släpper inte för en sekund slutmålet att kunna kvittera ut en signatur för levererat paket.
Austin Abrams är charmerande som orädd anti-actionhjälte av den klantigaste sorten – oförmögen att sikta rätt, men begåvad med tur som tar honom från det första helvetet: En gård i ett snöigt ingenting, där mötet med en hund för tankarna till John Carpenters isande ”The thing” (1982).
Alla jump scares är utsökta, ofta med en känsla av dataspel, men även en klaustrofobi och uppfinningsrikedom som hämtad från ”Barbarian”. Dessutom blir Bryan återkommande jagad med en humoristisk intensitet som för tankarna till de där ”Weapons”-barnen.
Ändå är ”Resident evil” en mindre arty och mer åttiotalslekfull film än Creggers föregångare. Med återkommande gags kring pistoler och hänglås, så har humorn nästan alltid sista ordet. Till och med i bodyhorror-mardrömmar som tar oss ända in på exempelvis en bb-avdelning.
Det är inte som att hjärtat bultar stenhårt efter ”Resident evil”. Snarare känner man sig pirrigt lätt och väldigt kladdig.