Nu har vi röstat igen.
Vi har tänkt, funderat, brytt våra huvuden och lagt vår röst på det alternativ vi tror blir det bästa för vårt land, vårt län och, inte minst, vårt älskade Göteborg. Vi har försökt knuffa styrandet i den riktning vi anser och tror ska gynna oss.
När det här publiceras vet vi förhoppningsvis hur det hela har gått och vem som ska få vara statsminister de närmaste fyra åren. Vi vet förmodligen också vem som fått majoritet i vår stad. Några av oss är i och med det besvikna – men den något större delen är förhoppningsvis belåtna.
Så här i valtider tänker jag ofta på första gången jag röstade.
Det vill säga, inte första gången jag röstade på riktigt, i ett val. Jag tänker alltså inte på 1991, första gången jag gick till en vallokal och la min röst på ett politiskt parti.
Nej, det jag tänker på är Lucia 1980.
Jag var nio år och gick i klass 3B. I min lågstadieklass fanns det fyra tjejer. Vi kan kalla dem Carina, Linnéa, Anna och Hedvig. Det rådde ett underskott på flickor i min klass, som för övrigt var den minsta parallellklassen av tre; vi var bara 18 elever. Till fjärde klass hade vi splittrats och delats ut, likt tårtbitar på ett barnkalas, till de andra klasserna.
Men i tredje klass, 1980, var vi fortfarande en och samma klass och våra fyra tjejer var, som man kan förstå, populära. Inte för att några avancerade försök till parbildningar ägt rum – vi var ju lågstadiebarn – men det fanns något där…ett gryende intresse, begynnelsen till ett litet pirr när man blev hopparad med någon av dem i ett grupparbete och ett glädjeskutt i bröstet när man fick någon av dem att skratta.
Hur som helst, vintern närmade sig med stormsteg denna höst och med den Lucia.
Ah, Lucia! Denna mörkrets och samtidigt ljusens högtid! Ond, bråd död, osårbarhet, givmildhet, skönhet, offer och helighet – allt nedkokat till ett hyschat men samtidigt ljudligt firande för barn, med pepparkakor, obegripligt gula bullar och hasande gång i procession.
Luciatågen 1980 var inte alls som Luciatågen på lågstadieskolorna i dag. Nej, nej, nej.
Glöm alla tankar i stil med ”man får vara utklädd till vad man vill” och tryck framför allt undan alla nymodiga idéer i linje med att ”alla som vill får vara Lucia”!
Vi vinner och förlorar och det är en del av livet.
I Tynnered, i skarven mellan sjuttiotal och åttiotal, var det enda alternativet på bordet att låta flickorna vara kandidater och pojkarna bedömare. Våra lärare ordnade, med tydligt pedagogisk handfasthet, omröstning medelst papperslappar, försedda med namn, för att på så sätt få fram vem av tjejerna som skulle vara klassens Luciakandidat. Sedan skulle de tre klassernas luciakandidater tävla mot varandra i en ny röstomgång.
Jag röstade först på Linnéa, men hon blev inte uttagen till skoltävlingen. Det blev i stället Hedvig som fick representera klass 3B. Hon hade långt, ljust hår och blå ögon. Hon såg, med 1980 års mått mätt, ut ungefär exakt som en Lucia skulle se ut.
Sedan röstade hela lågstadiet och valde mellan de tre klassernas Luciakandidater. Här skulle man ha kunnat tänka sig att varje klass borde ha röstat på ”sin” kandidat och att därför Hedvig, som hörde hemma i den minsta klassen, skulle ha förlorat. Men så blev det inte.
Det blev faktiskt precis tvärtom. Hedvig vann. Jag minns att jubel utbröt på morgonsamlingen, vilken var tidpunkten och platsen då vinnaren tillkännagavs. Jag minns också, tydligt, hur chockad Hedvig såg ut. Som att hon inte hade trott detta.
Vad jag däremot inte minns är ifall någon frågade hur det kändes för Carina, Linnéa och Anna. Eller för de andra tjejerna i de andra klasserna, som inte heller hade fått bli Lucia.
Kände de sig mindre fina? Kände de att vi inte tyckte lika mycket om dem? Hur kändes det att bli bedömd efter sitt utseende – och förlora? Och sedan, som om ingenting hade hänt, gå med i samma Luciatåg, ett par steg bakom Hedvig, hon, som alla hade röstat fram som den vackraste, den mest rätta och den som fick bära ljuskronan?
Och vad gjorde det med oss killar, detta att redan som lågstadiebarn pushas till att sätta flickor på piedestal och värdera dem efter deras utseende?
Det har jag i efterhand ofta undrat över.
Det gnälls ibland på dagens barn. På att de är bortklemade och ömfotade. På att ”alla får medaljer”, att ”alla ska få lika mycket” och, inte minst, på den moderna och tydligen mycket provocerande tanken att alla som vill ska kunna vara Lucia.
Men jag vet inte.
Kanske är det inte så dumt att slippa lära sig, redan som nioåring, att ett värde på en människa kan avgöras genom en omröstning bland klasskamraterna gällande hur man ser ut.
Vi vuxna röstar ju med jämna mellanrum. Vi väljer. Vi vinner och förlorar och det är en del av livet. Förhoppningsvis är vi stora nog att ta det. Vi måste heller inte ställa upp om vi inte vill det.
Och kanske, bara kanske, ska barnen inte behöva öva på det riktigt så tidigt.
Möjligen är det just därför jag fortfarande minns Lucia 1980. Inte för att det var en fin högtid, för att jag kände värme och samhörighet eller för att saffransbullarna alltid var mindre torra när man var liten – utan för att jag, för första gången, fick vara med och rösta om vem som var bäst på att vara snyggast.
Det var också första gången jag fick lära mig att någon annan kunde förlora på det. Och att förloraren inte fick någon medalj. Ingen diplomtext med ”bra kämpat”. Ingen klapp på axeln och ett pedagogiskt samtal om att det viktigaste faktiskt var att delta.
Allt man fick var det storsinta erbjudandet om att gå några steg bakom vinnaren och le.
Och känslan av att vi alla kanske hade förlorat en liten, viktig del av oss själva.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.