Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | ROVDJUR
Sverige säger sig vilja öka livsmedelsproduktionen. Samtidigt bedrivs en rovdjurspolitik som gör professionell djurhållning dyrare, osäkrare och mindre lönsam. Någonstans mellan regeringens ambitioner och myndigheternas skrivbord har lantbrukets verklighet gått förlorad.
Under senare tid har vår gård utsatts för återkommande angrepp av både varg och lodjur. Det har gett mig en inblick i den svenska rovdjursförvaltningen som fler politiker borde tvingas ta del av. Problemet är inte bara rovdjuren. Problemet är en stat som formulerar två oförenliga mål – och låter lantbrukaren betala när de kolliderar.
Å ena sidan säger regeringen att Sverige ska öka sin livsmedelsproduktion och stärka lantbrukets lönsamhet. Å andra sidan bedrivs en rovdjurspolitik där djurägaren förväntas bära kostnaderna, riskerna och merarbetet för politiska beslut som staten själv har fattat.
På myndighetens skrivbord är stängslet enkelt. Sett från ett skrivbord kan lösningen förefalla självklar: bygg bättre stängsel. Sett från en fungerande djurgård/lantbruk är verkligheten en annan. På vår gård finns cirka 12,5 kilometer moderna fårstängsel med grova stolpar, fårnät och överliggande eltråd. Att bygga motsvarande anläggning i dag skulle enligt våra beräkningar kosta minst tre miljoner kronor.
Men inte ens så välbyggda stängsel sköter sig självt. Vegetation måste röjas, eltrådar kontrolleras, nedfallna träd tas bort och skador efter vildsvin och stormar repareras. Vattentillgång måste säkras.
Ett lantbruk är inte en djurpark. Det kan inte byggas om till en permanent rovdjurssäker anläggning utan att produktionen, djurhållningen och ekonomin påverkas i grunden.
Om staten beslutar att Sverige ska ha en viss rovdjursstam är det ett politiskt beslut. Men när rovdjuren angriper tamdjur övergår ansvaret plötsligt till den enskilde djurägaren. Lantbrukaren förväntas bygga mer, röja mer, kontrollera mer och acceptera en större ekonomisk risk. Staten bestämmer politiken – men skickar räkningen till den vars djur angrips. Var går gränsen?
Hur många kilometer specialstängsel är det rimligt att kräva? Ska naturliga vattenplatser ersättas med pumpar, slangar och vattenkar? Ska tillfälliga beten överges? Ska marker växa igen eftersom de inte längre kan betas med rimlig säkerhet och lönsamhet? När kostnaden för att skydda djuren blir större än marginalen i köttproduktionen återstår till slut bara ett företagsekonomiskt rationellt beslut: att upphöra med djurhållningen. Det är knappast vad regeringen menar med ökad svensk livsmedelsproduktion.
Rovdjurspolitikens motsägelse blir särskilt tydlig när olika näringar jämförs. I renskötselområdet (cirka halva Sveriges yta) tillåts vargen i praktiken endast i mycket begränsad omfattning. Där erkänner staten att rovdjurens närvaro kan orsaka så stora ekonomiska och praktiska skador att vargar skall avlivas eller flyttas. Det är begripligt. Rennäringen har stor kulturell betydelse och måste kunna bedrivas utan orimliga förluster. Men samma ekonomiska och kulturella realism måste gälla även söder om renskötselområdet.
Den svenska får-, hjort- och nötköttsproduktionen är avsevärt större, både ekonomiskt och räknat i producerad mängd livsmedel än renskötseln. Ändå förväntas dessa djurhållare anpassa hela sin verksamhet till rovdjurens närvaro – även när kostnaderna urholkar eller helt förstör lönsamheten. Varför erkänner staten att en näring måste skyddas från vargens konsekvenser, medan en annan betydligt större och dessutom – för landet väsentligare näring – förväntas bära dem? En trovärdig rovdjurspolitik måste kunna besvara den frågan.
Efter angreppen har jag haft omfattande kontakter med de myndigheter och institutioner som administrerar rovdjurspolitiken.
Jag har mött engagerade och kunniga människor. Men jag har också mött en institutionellt homogen miljö där den praktiska erfarenheten av kommersiell djurhållning och lantbruksföretagandets ekonomiska villkor är påtagligt frånvarande. Det är inte i första hand ett fel hos enskilda tjänstemän (som uteslutande utgjorts av kvinnor). Det är ett systemfel. Praktisk erfarenhet av lantbruk och företagande måste väga lika tungt som kunskaper i ekologi, biologisk mångfald och förvaltningsrätt. Annars blir det pannkaka.
När rekommendationer utformas, regler tolkas och beslut fattas måste någon runt bordet kunna fråga: Går detta faktiskt att genomföra på en kommersiell djurgård? Vad kostar det? Hur många arbetstimmar kräver det? Vad händer med betesdriften och lönsamheten? Och vad händer med den svenska köttproduktionen om samma krav ställs på tusentals djurhållare?
Staten kan inte först kräva ökad svensk livsmedelsproduktion och därefter bedriva en rovdjurspolitik som gör betesbaserad köttproduktion dyrare, osäkrare och mindre lönsam. Därför krävs en grundläggande översyn av rovdjursförvaltningen. De ekonomiska konsekvenserna för professionella djurhållare måste analyseras innan nya krav och rekommendationer införs.
Människor med dokumenterad erfarenhet av kommersiell får-, hjort- och nötköttsproduktion måste få verkligt inflytande över de regler som påverkar näringarna. Staten måste bära ett betydligt större ekonomiskt ansvar för de kostnader som uppkommer till följd av statens egen rovdjurspolitik. Och framför allt måste det finnas en gräns för vad staten kan kräva av en enskild lantbrukare.
Svenska lantbrukare kan producera mat, sköta djur, bygga stängsel, vårda betesmarker och hålla landskapet öppet. Men vi kan inte förväntas göra allt detta och samtidigt bära hela kostnaden för en rovdjurspolitik som andra har beslutat om. Om staten vill ha både rovdjur och svensk köttproduktion måste staten också ta ansvar för båda. I dag gör den inte det.
Rickard Björklund
Järinge Gård