Onsdag morgon, rösterna är ännu inte färdigräknade, men folk som kan de här sakerna säger att de skulle bli mycket förvånade om valet slutar med Tidöseger.
Och i varenda framsträckt mikrofon står Tobias Baudin, Socialdemokraternas partisekreterare, och larmar och gör sig till.
”Väljarna har fått säga sitt”...”Kristersson har fallit”...”Han måste avgå”...
Eh, nej, det måste Kristersson alls inte. Regeringsbildningen lär ta tid, jag tror för all del att Andersson i slutändan lyckas, men det kan komma att ta tid och kräva några talmansrundor.
Under tiden lurar moderatledaren i vassen, beredd med ett sockrat bud till Centerpartiet för att få det gamla Bondeförbundet att återvända till högern.
Sådana försök gjordes redan före valet. C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist har sex regeringskrav, det handlar om allt från att jobben ska bli fler till en ambitiösare klimatpolitik, Moderaterna har lovat genomföra allt detta, ännu mer godis är sannolikt att vänta.
Nu tror inte jag att Kristersson kommer att lyckas. Centern har investerat för mycket i sitt motstånd mot SD för att byta sida.
Men mina åsikter i frågan är av underordnad betydelse. Viktigare i sammanhanget är att det närmast vore tjänstefel av statsministern att inte göra ett försök.
Baudin borde upphöra med det här dravlet, det enda han uppnår att att ge nationen huvudvärk. Koncentrera dig på att skaka fram en ny regering i stället.
Till saken hör dock att Socialdemokraterna inte är ensamma om att bete sig så här.
Låt oss promenera ner för politikens historiska allé och stanna till vid valet 2018. På valnatten konstaterades att inget av de traditionella blocken hade vunnit.
Vem hittar vi inte där, om inte den dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristerson.
Den här regeringen har gjort sitt! Den måste avgå! Stefan Löfven har inget alternativ!
Moderaten hänvisade till en utredning som tolkade grundlagen som att en statsminister bör avgå efter ett val om det är oklart om det finns stöd för regeringen i den nyvalda riksdagen.
Men Löfven vägrade. Och efter en evighetslång förhandling bytte Centern och Liberalerna sida och släppte fram en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Åtta år senare säger Kristersson av lätt insedda skäl inte längre ett pip grundlagsutredning och tolkningar.
Farsen upprepar sig, även om socialdemokrater och moderater har bytt roller.
Begriper ni inte att väljarna åldras i förtid av att lyssna på detta dravel?