Ulf Kristersson (M) måste avgå som statsminister, dundrade partisekreterare Tobias Baudin (S) utanför högkvarteret på Sveavägen på tisdagen.
Och inte bara det. Kristersson ska dessutom ringa till Magdalena Andersson och erkänna sig besegrad, slog Baudin fast.
”Det är uppenbart att han nu i stället försöker klamra sig fast”, fortsatte S-ledningens särskilda sändebud för tvivelaktiga uppdrag, och lät nästan som att han skulle anklaga Kristersson för att planera en stormning av Kapitolium.
Det var imponerande att Tobias Baudin lyckades hålla sig för skratt under föreställningen.
”Ha is i magen. Det finns ingen grundlag som säger att en statsminister ska avgå”, svarade statsministern.
Nej, inte Ulf Kristersson. Han sade ingenting på tisdagen. Det var statsminister Stefan Löfven (S) som sa det där, kort efter riksdagsvalet 2018.
Löfven hade lett en S/MP-regering som haft budgetsamarbete med Vänsterpartiet. De tre partierna gick bakåt i valet, från 43,6 procent till 40,7.
Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, KD och SD, som tillsammans alltså var enormt mycket större, krävde Stefan Löfvens avgång. Omedelbart och förgäves.
Till slut vann Stefan Löfven, mest genom att sitta still och vänta
Löfven avgick aldrig självmant, utan lät sig röstas ned i den obligatoriska statsministeromröstningen några veckor senare. Därefter ledde han en övergångsregering över jul och nyår, innan han kunde bilda en ny regering i januari.
Det visade sig nämligen snabbt att riksdagens nya majoritet inte hade något gemensamt projekt, utöver att vara emot Stefan Löfven.
Eftersom alliansen inte ville förhandla med SD utgjorde S, V och MP fortfarande riksdagens största gruppering, vilket Socialdemokraterna påpekade så ofta de kunde. På goda grunder.
Tiden gick. Till slut vann Stefan Löfven, mest genom att sitta still och vänta på Centerpartiet.
Oppositionsledaren i valet 2018 hette Ulf Kristersson. Han lyckades inte bli statsminister den hösten, men kanske lärde han sig en del för framtiden.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.