Den 1 januari i år trädde EU:s nya klimattullar (CBAM) i kraft med ekonomiska konsekvenser för importörer. Syftet var att skydda europeisk industri mot ojämn konkurrens från globala värdekedjor där utsläpp av växthusgaser är oreglerade. Genom att prissätta inbäddade utsläpp i importerade råmaterial som järn, stål, aluminium, cement, konstgödsel, elektricitet och vätgas samt enkla komponenter ska likvärdiga villkor skapas som speglar EU:s utsläppshandel (EU ETS). Till 2030 ska alla ETS-sektorer inkluderas, och till 2034 ska kostnadsansvaret täcka 100 procent av utsläppen.
CBAM-systemet höll dock på att kollapsa under sin egen administrativa tyngd redan innan implementeringen kom igång. Före EU:s ändringsförordning Omnibus gällde rapporteringskraven alla importörer med försändelser över 150 euro. Det skapade en orimlig asymmetri: små aktörer mötte en beräkningsbörda likt multinationella OEM-jättars, trots att de helt saknade hävstång att kräva primära utsläppsdata från utländska leverantörsled. Kritiken att Omnibus ändringar i CBAM skapar för stora lättnader för industrin är därför felaktig.
Förenklingen var en nödvändig nödutgång för att undvika administrativt haveri – både för företag och myndigheter. Tröskeln på 50 ton per sektor och år löser mycket av detta: Naturvårdsverkets siffror visar att den undantar cirka 92 procent av svenska importörer som skulle hamnat under CBAM, men behåller ungefär 97 procent av utsläppen under kontroll. Tullverket och Naturvårdsverket kan därmed fokusera tillsynen där utsläppsminskningen blir som allra störst, i stället för att logistiken blockeras av tusentals smådeklarationer.
Men brandsläckningen genom Omnibus löser inte ett av CBAM:s fundamentala konstruktionsfel – den blottlägger i stället ett akut hot mot svensk och europeisk förädlingsindustri. CBAM omfattar i dag primärt råvaror och enkla komponenter, medan komplexa slutprodukter exkluderas. En svensk värmepumpstillverkare som importerar råstålrör eller en komplicerad kompressor beläggs med en klimattull av dessa vid gränsen, vilket driver upp produktionskostnaden.
Samtidigt kan en utländsk konkurrent montera ihop sin värmepump med obeskattad kompressor utanför EU och importera den färdiga enheten helt tullfritt, vilken faller utanför regelverket. Det har därmed blivit mer lönsamt att lägga ned tillverkning inom unionen och i stället importera färdiga maskiner och system. Detta straffar svensk verkstadsindustri och motverkar unionens klimat- och konkurrenskraftsmål till 2050. Därtill bjuder dagens utformning in till taktiskt spel och fusk genom att smutsigt stål kan dirigeras via länder med lägre utsläpp för att dölja sitt ursprung. En felaktig deklaration av en enda importerad cementlast kan spara flera tiotals miljoner kronor – ett gigantiskt incitament att manipulera data.
Aktiveringen av CBAM-regleringen bryter mot klassiska företagsekonomiska principer för effektiva miljöstyrmedel: att skapa starkt industriellt deltagande, hålla nere administrativa kostnader samt bygga in långsiktig stabilitet och förutsägbarhet som ger företag trygghet att våga ta investeringar. För att CBAM ska bli ett verksamt klimatverktyg och inte en avvecklingsmekanism för svensk industri krävs tre akuta åtgärder:
1. Påskynda expansionen nedströms. EU måste skyndsamt utvidga CBAM till stål- och aluminiumintensiva produkter i senare led, som värmepumpar, kylmaskiner och ventilationsaggregat, kompressorer, elmotorer och industrimaskiner. Europeiska parlamentet behandlar och beslutar om förslaget denna höst och vid antagande en implementering till 2028.
2. Inför exportrabatter. Europeiska tillverkare som betalar klimattullar på råvaror behöver exportjusteringar för att inte slås ut på världsmarknaden när slutprodukten exporteras utanför unionen.
3. Förfina och skärp standardvärdena. Schablonvärden måste stramas upp så att utländska producenter inte kan ägna sig åt ”benchmark-shopping” och dölja verkliga utsläpp bakom globala medelvärden. Tillämpa höga standardschabloner som importören endast kan sänka genom att bevisa faktiskt lägre utsläpp i sina värdekedjor.
Hur ska svenska ingenjörer kunna bygga robusta, koldioxidsnåla leverantörskedjor när regelverkens ständiga skiftningar ritar om kostnadsbalansen mellan råvaror och färdiga delar? EU har släckt en allvarlig administrativ brand hos CBAM, men regelverken måste förankras i industrins realiteter. Endast då skyddas klimatet utan att svensk industriell konkurrenskraft och ingenjörskonst offras.
Pontus Cerin, docent i företagsekonomi, Tekn dr, Stockholm School of Economics Institute for Research (SIR), samt partner Forever Sustainable
Martin Forsén, chef för internationella relationer, NIBE Energy Systems, samt styrelseledamot i Geothermal Exchange Organization (GEO)
Frans Prenkert, professor i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Örebro universitet, samt akademisk föreståndare Tankesmedjan Forever