Skatteverket har frusit tillgångarna på Kubikenborg Aluminium AB:s (Kubal) skattekonto, med hänvisning till EU:s regler om att frysa tillgångar för ryska personer och företag på EU:s sanktionslista. Detta är problematiskt då det kan få konsekvenser för Sveriges industriella beredskap, sysselsättning och svenska företags konkurrenskraft.
Bakgrunden är att Skatteverket anser att den ryske affärsmannen Oleg Deripaska, som varit föremål för EU- sanktioner sedan 2022, fortfarande kontrollerar bolaget indirekt genom ägarkedjan i En+ Group. Enligt EU:s sanktionsregler ska tillgångar som tillhör eller kontrolleras av en sanktionerad person frysas. Men frågan är om Skatteverket här har rätt.
Kubal är Sveriges enda producent av primäraluminium och står för en betydande del av EU:s smältningskapacitet. Att frysa Kubals tillgångar riskerar att stoppa produktionen helt, med konsekvenser för regional sysselsättning, svensk industriell beredskap samt att det gör Europa ännu mer beroende av importerad aluminium. Det är särskilt problematiskt då aluminium har strategisk betydelse för bland annat fordons-, bygg- och försvarsindustrin.
Skatteverkets beslut har skapat en principiellt viktig sanktionsrättsliga fråga. Beslutet är överklagat, men oavsett hur detta slutar aktualiserar ärendet en större fråga: hur långt kan svenska myndigheter gå i sin tolkning av begreppet kontroll inom EU:s sanktionsregelverk?
I centrum för Skatteverkets resonemang står ryska motåtgärder mot västerländska sanktioner. Myndigheten menar att dessa regler skulle kunna ge Deripaska fortsatt avgörande inflytande över En+ Group och därmed indirekt över Kubal, trots de omfattande bolagsstyrnings- och ägarförändringar som har genomförts. Kubal hävdar å sin sida att mekanismen inte har använts, ingen relevant bolagsstämma har hållits och att inget beslut om kontroll har fattats.
Att en myndighet beaktar utländsk lagstiftning är i sig inte kontroversiellt. EU:s kontrollbegrepp är dessutom inte begränsat till aktieägande. Kontroll kan avse allt från rätten att utse styrelseledamöter till vetorätt över strategiska beslut, dominerande inflytande enligt avtal eller andra arrangemang. Utgångspunkten är en bred och verklighetsförankrad bedömning av faktiskt inflytande och beslutsmakt. Men här ligger också problemet: räcker det att identifiera en potentiell möjlighet till kontroll för att slå fast att faktisk kontroll föreligger?
Skillnaden är avgörande. Om potentiellt inflytande räcker för att etablera kontroll riskerar bedömningen att sakna tydliga gränser. I praktiken kan många aktörer ha möjlighet att påverka ett företag genom aktieägaravtal, rösträttsarrangemang, finansieringsvillkor eller särskilda beslutsmekanismer. Men att kunna utöva inflytande är inte samma sak som att faktiskt göra det. Om en myndighet inte kan visa att arrangemanget faktiskt finns eller används, blir slutsatsen spekulativ och rättsosäker. Likställs teoretisk möjlighet med faktisk kontroll uppstår frågan var gränsen ska dras.
Det här är inte bara en juridisk gränsdragningsfråga. Det är också en fråga om förutsägbarhet för företag, banker och investerare. Svenskt näringsliv verkar i globala värdekedjor med komplexa ägarstrukturer, investeringsfonder och internationella koncerner. Företag måste kunna bedöma om en motpart omfattas av sanktioner. Banker måste veta vilka transaktioner som går att genomföra.
Ges utländska motåtgärdsregler, potentiella inflytandemekanismer och hypotetiska handlingsmöjligheter avgörande betydelse riskerar förutsebarheten att minska kraftigt och kontrollbegreppet blir i praktiken godtyckligt. Osäkerheten kan få samma effekt som en sanktion - banker avstår från att hantera betalningar, leverantörer väljer bort affärsrelationer, kunder söker sig till andra företag. Den ekonomiska skadan uppstår långt innan frågan är rättsligt avgjord.
Sanktioner är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg och ska tillämpas effektivt. Men effektivitet och rättssäkerhet är inte motsatser, utan tvärtom förutsättningar för varandra. Tydliga och förutsebara regler behövs för att sanktionerna ska ha legitimitet och fungera i praktiken.
EU:s sanktioner ska dessutom tillämpas enhetligt inom unionen. Men under senare år har svenska myndigheter i flera uppmärksammade ärenden tillämpat en anmärkningsvärt strikt tolkning av regelverket jämfört med sina europeiska motsvarigheter. Sanktioner ska vara kraftfulla, men också tillämpas konsekvent inom EU. Går Sverige sin egen väg drabbas fler än de företag som träffas direkt.
Om svenska myndigheter tolkar och tillämpar kontrollbegreppet mer omfattande än motsvarande myndigheter i andra medlemsstater riskerar svenska företag att hamna i ett konkurrensmässigt underläge. Affärer som kan genomföras i andra delar av EU riskerar att stoppas i Sverige. Då handlar frågan inte bara om sanktionsefterlevnad, utan om svenska företags konkurrenskraft på den europeiska marknaden.
Seher Budak, Mattias Hedwall och Olof König, International Commercial & Trade, Baker McKenzie