Debattören Leo Sokolow Romin och Björn Schechtmann, företrädare för föreningen Judiska Uppsalastudenter, har rätt i att Sverige saknar verktyg mot den nya antisemitismen (Aktuella frågor 10/9). Men "antisionism" är inte bara ett kamouflerat ord för judehat (lika lite som sionism är synonymt med judendom) – det är en etikett rymlig nog att härbärgera flera olika sorters missnöje samtidigt, vilket är precis det som gör den så användbar som samlingspunkt. Deras exempel håller, och deras oro är befogad.
Men de har i grunden inte förstått vilket landskap de nu navigerar i. Om de tror att kunskapscenter, upplysning och den sympati de för stunden möter kommer lösa problemet, är de naiva – inte av dumhet, utan för att de orienterar sig efter en karta ritad för ett annat land. Bildning, dialog, en vädjan till gemensam anständighet – det gamla receptet byggdes för ett samhällsklimat som inte längre finns i Sverige. Att lita på det nu är att gå vilse med en karta som slutade stämma för länge sedan.
Deras resonemang bygger på ett tystare antagande: att om bara människor i Sverige förstod problemet rätt, skulle skyddet till slut komma. Det kommer det inte. Inte i den utsträckning som krävs.
Det som saknas är sällan förståelse. Det är intresse.
Uttalanden om samhällets ansvar, fördömanden i rätt tonläge, hearingar, handlingsplaner – i praktiken läpparnas bekännelse, kostar ingenting att avge, ställs aldrig på prov. Kunskapscenter hör hemma i samma kategori: de ger anställning åt redan övertygade tjänstemän, men förmår sällan vända en opinion som inte redan vill vändas. Den som är emot antisemitism besöker centret frivilligt; den som är antisemit går aldrig dit och skolklasser kommer sömngångaraktigt vallas genom lokalerna för att få höra en föreläsning om hur hemskt det är med antisemitism.
Frågan är vad som händer när skyddet av judar faktiskt kostar något: politiskt kapital, en allierad, en bekväm koalition. Då visar det sig, gång på gång, att få är beredda att betala priset – minst av allt på vänsterkanten, men knappast bara där. Empatin sitter i uttalandet, inte i handlingen.
Anledningen är inte i första hand cynism, utan något mer strukturellt. Litteraturvetaren Ruth Wisse, professor i jiddischlitteratur vid Harvard, har i böcker som Jews and Power och If I Am Not for Myself visat att antisemitism sällan är ett hat som stannar vid sitt mål. Det är en coalition builder: grupper med annars oförenliga intressen får ett gemensamt fiendeobjekt att samlas kring, byggt på gemensamt agg snarare än gemensamma värderingar.
Just nu ser vi detta i realtid. Antipatin mot Israel är kittet som håller ihop en antikolonial vänster med ett islamistiskt ressentiment mot västvärlden – rörelser som i övrigt har föga gemensamt i frågor som sekularism, jämställdhet eller yttrandefrihet. Motståndet mot ”sionismen” är limmet, och just därför svårt att argumentera bort: det fyller ett syfte oberoende av sakfrågan.
Mekanismen är inte bara västlig. Inom den muslimska och arabiska sfären själv fyller motståndet mot Israel en liknande funktion: nästan det enda som ännu förmår ena sunniter och shiiter, arabnationalister och islamister, Iran och Gulfstaterna – läger annars i öppen konflikt. Palestinafrågan är den muslimska världens egen coalition builder, ett sätt att kanalisera förnedring och auktoritärt styre utåt mot en gemensam fiende. Grievance politics, politik som bygger på upplevda oförrätter, fungerar likadant oavsett vilken sida av kartan den organiseras på.
Judars säkerhet kan därför inte vila på att övertyga koalitionen om att den har fel i sak – den behöver sin fiende. Det som återstår är att bygga en motsvarande koalition, av beståndsdelar som redan finns: realpolitiska krafter som ser Israel som en allierad – säkerhetspolitik, migrationsfrågan, motstånd mot jihadism – samt den breda filosemitism, ett bejakande av judiskhet och judisk kultur, som finns i befolkningen men sällan organiseras. Sionismen måste, precis som motståndet mot den, bli en coalition builder – inte en identitet man ber om ursäkt för, utan en position man erbjuder dem som redan delar dess motståndare.
Det kräver ett annat tonläge än det försiktiga, förklarande som ofta präglar det judiska samfundets offentliga röst idag. I stället för att gång på gång definiera vad "antisionism" egentligen är, och hoppas att distinktionen till slut ska respekteras, finns ett värde i att möta anklagelsen rakt av: Ja, vi är sionister, frågor på det? Vi försvarar vår existens och vårt samhälle mot dem som med vapen i hand vill utplåna det, med de medel som krävs.
Det är inte ett anspråk på att vara sympatisk. Det är ett erkännande av att sympati aldrig var skyddet till att börja med – den enda koalition värd att lita på är den som byggs på gemensamt intresse, inte på gemensam känsla.
SKRIBENTEN
Lucas Lindahl, tidigare universitetsadjunkt i samhällsvetenskap på lärarhögskolan i Kristianstad och gymnasielärare i historia och religion
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.