Vid Mannersons fastighet Alfabetet, strax norr om centrala Linköping, skulle en ny del av staden växa fram. På tomten planerades omkring 40.000 kvadratmeter hotell och kontor, till en uppskattad byggkostnad på mellan 1,5 och två miljarder kronor. Mannersons äger även fler tomter i området.
”Vi ville skapa en attraktiv stad med en blandning av kontor, bostäder, hotell och annat som hör en stad till. Det här området hade mått bra av en variation av etableringar”, säger Carl-Fredrik Grönhagen.
Flera fastighetsägare hade tillsammans med kommunen börjat planera för utvecklingen kring den nya stationen. I planarbetet skulle byggherrarna och kommunen gemensamt skapa förutsättningar för en så bra utväxling som möjligt på utbyggnaden av den nationella järnvägsinfrastrukturen.
”Vi räknade med en färdigställd station och trafik på den nya järnvägen om tio till tolv år, kanske 2036 eller 2038. Tanken var att färdigställa tomten i etapper fram till dess.”
I april ändrade regeringen förutsättningarna. Ostlänken ska sluta i Torvinge, öster om Linköpings centrum, och kopplas till Södra stambanans befintliga spår. Den tidigare planerade sträckan genom staden ska inte genomföras och planeringen av ett nytt resecentrum har avslutats.
”I nuläget saknas förutsättningar att göra det vi diskuterade. Vi får inte tillbaka tiden, arbetet och pengarna vi lagt ner. Detsamma gäller pengarna vi har betalat till kommunen för planarbetet”, säger Carl-Fredrik Grönhagen.
När beskedet kom pågick detaljplanearbetet. Projektet saknade tecknade hyresavtal. Investeringsbeloppet beskrev den beräknade byggkostnaden för 40.000 kvadratmeter.
”I ett sådant planskede tar man inga investeringsbeslut. Man skapar förutsättningarna för framtida stadsutveckling. De här processerna tar tio till 20 år. Om man ruckar på premisserna under den tiden blir det väldigt svårt att till slut teckna avtal och börja bygga.”
Vad som kan byggas på tomten med dagens järnvägsbeslut är ännu oklart.
”Vi väntar på att beslutet ska omprövas och på att få en järnväg genom Linköping.”
Mannersons grundades i Linköping 1886 och har fortfarande huvuddelen av sin verksamhet i regionen. Bolaget tänker fortsätta leta efter projekt i Linköping och Norrköping.
”Men man ställer sig frågan om det finns andra platser i Sverige där premisserna är stabilare och mer förutsägbara. För oss som huvudsakligen är lokala slår en sådan här förändring mycket hårdare än för ett bolag med allt utspritt.”
Regeringen räknar med att spara omkring åtta miljarder kronor genom omläggningen.
”Runt stationen planerades en stor mängd nya kontor, bostäder och andra ytor. Räknar man på vad det privata näringslivet skulle investera i stadsutveckling och möjligheterna för övriga näringar att växa så känns inte statens besparing särskilt genomtänkt.”
Ostlänkens nya dubbelspår ska enligt beslutet anslutas till Södra stambanan vid Torvinge.
”Det märkliga är att man lägger mycket pengar på att bygga Ostlänken fram till Torvinge men inte får nyttan, eftersom kapaciteten inte ökar in till och genom Linköping.”
Regeringen ger en annan bild. I den nationella planen står att Ostlänken även efter omläggningen ska stärka kapaciteten och främja arbetspendlingen mellan större städer. Carl-Fredrik Grönhagen beskriver Ostlänken som i första hand ett regionalt projekt. Omkring 20.000 människor pendlar mellan Linköping och Norrköping, uppskattar han.
”När möjligheten för människor att röra sig mellan platserna begränsas sätter det också gränser för det lokala näringslivet.”
Han pekar särskilt på försvarsindustrin kring Saab och på AI-satsningar knutna till Wallenbergstiftelserna och samarbetet med Nvidia. Han menar att båda områdena är av nationellt intresse och att deras fortsatta tillväxt kräver tillgång till kompetens från en större arbetsmarknad.
”Staten bygger infrastruktur, fastighetsaktörerna bygger stad och företagen skapar jobb. Här är kommunerna och näringslivet beredda att investera. Då måste de statliga spelreglerna hålla över tid.”
Fastighetsnytt rapporterar att regeringen ska ge Trafikverket ett nytt uppdrag att utreda en kapacitetsförstärkning vid Stockholm Central. När Carl-Fredrik Grönhagen får frågan om även Linköpingslösningen kan tas upp på nytt svarar han:
”Det ser jag som en naturlig fortsättning på det beslutet.”
Kommunen och fastighetsägarna driver frågan vidare tillsammans i Linköping.
”Östergötland har en ovanlig samsyn mellan näringsliv och politiker över blockgränsen. Det vi saknar är uppmärksamheten från ministrarna. Vi kanske inte har varit tillräckligt duktiga på att göra vår röst hörd och locka politiker till regionen. Vi måste visa vilka tillväxtmöjligheter som finns här och hur de gynnar Sverige som helhet.”