”Arbetsledaren säger att smärta bara är kroppens sätt att tacka oss för vårt hårda arbete.” Så kan också ett systematiskt utnyttjande av arbetande kroppar formuleras. Citatet kommer från en videoinstallation med den kosovanska konstnären Doruntina Kastratis dokumentation från fabriker i Istanbul där turkisk konfekt, lokum, produceras.
I fyra olika videoverk visas lokumdegens hantering, maskinerna som stansar ut konfekten i kuber, händerna som snabbt sorterar och paketerar, fötterna i crocs på fabriksgolvet med svullna anklar ovanför strumpornas resår. Arbetarnas berättelser återges i undertexter i ett av verken, om långa monotona skift, hur sockret biter sig fast i kläder, hud och hår och värken som bränner i kroppen.
Efter Kosovokriget 1999 följde en avreglering av arbetsmarknaden och en konfektyrindustri växte fram i regionen med plats för en lågbetald och flexibel kvinnlig arbetsstyrka. Doruntina Kastratis mamma var en av dem som ställde sig i lokumfabrikerna och som likt många andra där fick operera in proteser i knäna på grund av de förslitningar som följde.
I flera år har Kastratis arbete cirkulerat kring denna industri och de kroppar som den förbrukar. Det utgjorde grunden för hennes medverkan på Venedigbiennalen 2024 då hon representerade Kosovo och fick ett hedersomnämnande, liksom på Istanbulbiennalen året därpå.
Nu visas hennes arbete på Röda sten där det sträcker ut sig över tre våningsplan.
En beskrivning av Kastratis arbete kan lätt ge intryck av torra redogörelser av industrins arbetsvillkor. Det vore helt missvisande. I samband med Venedigbiennalen beskrev hon i en text hur hon ser på konst som ett möte i första hand och mening som någonting som växer fram efterhand.
Kroppen är central, inifrån och ut, inte bara i verkens innehåll utan också i betraktandet. Verken pendlar mellan att vara taktila och ljudande, monumentala i skala och immateriella.
En av de mest lyckade gestaltningar som jag har sett i Röda stens utmanande lokaler
Bara den lilla detaljen att det i utställningsrummen inte finns några bänkar att slå sig ner på, trots att flera verk kräver betraktarens uppmärksamhet under lång tid.
Det blir ett diskret sätt att skapa resonans, även om den är minimal, mellan de arbetande kropparna i verken och de som ser på i efterhand.
Installationerna har utformats specifikt efter det före detta pannhuset och halar in Klippans gamla sockerproduktion i sin väv. Det är en av de mest lyckade gestaltningar som jag har sett i Röda stens utmanande lokaler.
I den stora katedralen på andra våningen tronar en ljudskulptur som liknar en orgel, med pipor vars former kommenterar rummets arkitektur. De ger ifrån sig ekande ljud som påminner om utandningar och maskiner, inte helt olika de ljud som uppstår precis utanför under Älvsborgsbron.
På väggarna hänger betongreliefer föreställande fabriksarbetande kvinnor, täckta av en kornig yta av socker.
Det är stramt och återhållsamt, rummet verkar närmast ödsligt när inte ljudet fyller dess rymd, men med en skärpa som möter upp det före detta pannhusets tidslager.
Med hjälp av socker, ljud, kroppen och fabriksarbetet binder verken ihop olika tider och platser till en tät väv. Men exakt varför den venetianska barockkompositören Barbara Strozzis kantat ”Lagrime mie” har en så central plats är gåtfullt. Utställningens titel ”…why do you hold back?” kommer från en textrad, om tårarna som hålls tillbaka i saknaden efter en älskad.
Klagosången framförs, punkterad av suckar och omtag, av sopranen Elona Sadiku i ”Attempt III”, en dovt belyst ljudinstallation på fjärde våningen där väggarna klätts med svart tyg. En ensam högtalare på stativ vid ena kortänden ställer betraktaren bokstavligen mot (den motsatta) väggen.
Verket är avskalat, konfrontativt och känns i kroppen, helt i linje med resten av utställningen. Men kopplingen mellan fabriksgolvets brutala slitningar och stämbandens övningar är vag. Kroppen är ett redskap i båda, fast på helt olika sätt. Röster formas och tårar hålls tillbaka, men av helt olika anledningar och under vitt skilda villkor.
Snarare än att läsa in ”Attempt III” med de övriga verken, framstår den snarare som en fristående frekvens, en annan vägs riktning.