Socialdemokraterna satte laget framför jaget.
Det motsatta kan sägas om Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna satte laget framför jaget.
Det motsatta kan sägas om Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna är, vid sidan om SD, valets stora förlorare med ett väljartapp på 2 procentenheter. De kan nog ta väljarförlusten. S är fortfarande med råge största parti, och tror sig kunna bilda en regering – vilket alltid är mål nummer ett för S.
För den som betvivlar den saken är det bara att titta på S strategi: de lade sig nära Tidöpartierna i flera nyckelfrågor, försökte hålla kvar de så omtalade ”Magdamoderaterna” och lät de mindre oppositionspartierna glänsa med sakpolitik.
Hur lyckad den strategin var kan diskuteras, men: S satte laget framför jaget.
Det motsatta kan sägas om Vänsterpartiet. De ökar mest av alla partier i riksdagen, genom att enbart ha prioriterat sig själva.
En strategi som nästan kostade oppositionen valvinsten som den ser ut att få.
Först och främst: skandalerna. De första avslöjandena om vänsterpartister som ägnar sig åt terrorromantik och antisemitism kom tidigt i mandatperioden. Redan då borde Nooshi Dadgostar satt ner foten. Hon borde slagit fast V:s stöd för en tvåstatslösning, och markerat mot Hamashyllande delar av Palestinarörelsen, och sett till att partiets aktiva medlemmar förstod var gränsen gick.
I stället misslyckades V med att hålla rågången. Nya avslöjanden följde. För V har det inte inneburit någon väljarflykt. Men för partierna runtomkring?
Det är sant att V kontinuerligt kastat ut skandalpartister, som Lorena Delgado Varas, medan SD låter Richard Jomshof härja på i riksdagen. Men V gjorde det konsekvent först efter mediala skriverier. Tidöpartierna fick därmed ett ypperligt tillfälle att peka finger, och – med rätta – varna för antisemitismen.
Lägg därtill att vänsterpartisterna helt enkelt inte betett sig. Oavsett om man tittade på SVT bara dagar innan valet, då Ida Gabrielsson mötte Ulf Kristersson, eller såg slutdebatten där Nooshi Dadgostar härjade. Nästan varenda gång en vänsterpartist kom upp i tv-rutan gormade de, avbröt motdebattörer och vägrade svara på frågor. Inte så tilltalande för mittenväljare som ogillar vänsterpolitik men som kanske i nödfall kan tänka sig en S-regering som samtalar med dem.
Slutligen: det här med regeringsfrågan. V-ledningen bestämde sig tidigt för att se ministerposter som ett absolut krav, trots att väldigt få väljare vill se partiet i regering. Tidösidans talepunkter om ”finansminister Dadgostar” kanske lät som en dröm för några övervintrade maoister men knappast för blockbytare.
Det kändes kanske bra för illröda sympatisörer när Dadgostar röjde i rutan. Men nu höll det på att gå åt pipan, på grund av Vänsterpartiets egotripp.