Trots att fler än sex miljoner svenskar gick till valurnorna och röstade blev det nästan jämnt skägg mellan de båda blocken. Hur kommer det sig? Forskare tror sig ha hittat en matematisk förklaring – och en tydlig orsak – till varför demokratiska val ofta blir så jämna.
Det svenska riksdagsvalet blev en riktig nagelbitare såtillvida att de båda politiska lägren nästan fick exakt lika många röster. Precis som i valen 2018 och 2022. Märkligt, kan tyckas.
Sverige är dock inte unikt. Det visar sig nämligen att när en befolkning i en demokrati tar ställning till två alternativ blir det ofta ganska jämnt. Som i det senaste presidentvalet i USA eller i omröstningen huruvida Storbritannien skulle lämna EU eller inte, den så kallade Brexitomröstningen. Det polska presidentvalet 2020 är ett annat exempel, som också blev en extremt jämn historia mellan den sittande presidenten Andrzej Duda och utmanaren Rafal Trzaskowski.
Till en början visade opinionsundersökningar ett tydligt övertag för för Andrzej Duda, men ju närmare valdagen man kom, desto mindre blev skillnaden. Andrzej Duda vann till slut, men bara med någon enstaka procentenhet. I det svenska riksdagsvalet hade den röd-gröna sidan också ett tydligt övertag till en början, enligt prognoserna. Så även i Brexitomröstningen där ”remainers”, de som ville att Storbritannien skulle stanna i EU, först ledde med hela 20 procentenheter.
Trots det blev alla dessa val i slutändan extremt jämna. Nästan som om det finns en osynlig kraft som får opinionsläget att jämna ut sig, så att det till slut blir ungefär 50/50. Hur kommer det sig?
Man skulle nästan kunna tro att medborgarna singlade slant vid valurnorna, eftersom det skulle ge ett liknande resultat. Det gjorde de inte, så klart. I stället finns det psykologiska, demografiska och sociologiska förklaringar till varför människor röstar som de gör.
Men det finns också en matematisk förklaring. Det hävdar i alla fall den franske fysikern Olivier Devauchelle och hans polska kollegor Piotr Szymczak och Piotr Nowakowski, som intresserade sig för frågan i samband med det polska presidentvalet 2020.
Enligt forskarna påminner nämligen ett demokratiskt val mellan två alternativ väldigt mycket om den så kallade Isingmodellen, som är en hundraårig matematisk modell som beskriver hur små magnetiska enheter i ett material samverkar, vilket kan förklara varför vissa material blir magnetiska, så kallad ferromagnetism.
Utgångspunkten i denna modell är ett rutnät av punkter där vare punkt har en egenskap som kallas spinn. Spinnet kan bara peka åt två håll: antingen uppåt eller neråt. Men grannarna i rutnätet påverkar varandra, eftersom de helst vill peka åt samma håll för att på så vis spara energi. Om kraften med vilken punkterna påverkar varandra är svag, säger modellen att resultatet blir kaotiskt, det vill säga icke-magnetiskt. Men i takt med att kraften ökar pekar alltfler punkter åt samma håll, så att materialet till slut blir starkt magnetiskt.
När folk röstar finns det ofta geografiska områden där människor tenderar att rösta på ett liknande sätt. Det verkar alltså som om väljarna påverkar varandra, ungefär som punkterna i rutnätet.
Forskarna utgick från Isingmodellen, men introducerade ett nytt element i modellen: inflytandet av regelbundna opinionsundersökningar. För att göra det antog de att väljare tenderar att motsätta sig det allmänna opinionsläget, det vill säga ”det vinnande laget”, samtidigt som de förblir lojala mot sin närmaste omgivning, som vänner och grannar.
När forskarna sedan körde modellen såg de att om den bara består av tillräckligt många punkter, återkopplar väljarna med informationen från opinionsundersökningarna i en ”loop”, så att de – över tid – delar upp sig i två lika stora halvor. Forskarna analyserade också ett antal resultat från demokratiska val sedan 1990.
”Det vi ser är att länder med färre än en miljon röstande tenderar att nå konsensus, medan större länder ofta konvergerar till ett jämnt delat resultat, även om den ena sidan hade ett tydligt övertag i början” skriver forskarna i en kommentar.
Forskningen är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Physical Review E.