Mattias Oscarsson är medarbetare på kulturredaktionen.
I ”Det är det här som kallas kärlek” undersöker Petter Larsson parbildningen i Sverige. I boken påvisar han att den romantiska idén om det fria, känslobaserade valet är en illusion. Våra kärleksval är i hög grad styrda av sociala och ekonomiska strukturer – och därmed befäster vi de klassklyftor som redan finns. Vi praktiserar det som kallas homogami, ”likagifte”.
Varför en bok om parbildning?
– Min förra bok ”Riggat” handlade om det sociala arvet och klassmobiliteten, och då hamnade jag väldigt mycket i familjens betydelse. Och så läste jag Thomas Piketty och andra som skrev att de stora ojämlikheterna i vår tid inte bara beror på kapitalägande och lönespridning, utan också på icke-slumpmässig parbildning.
Kan ett samhälle undvika homogamin?
– När den allmänna nioåriga grundskolan infördes kom folk att oftare gifta sig över klassgränserna. Om man vill ha ett mer romantiskt samhälle där det är lättare att gifta sig över de sociala gränserna så borde man avskaffa hela friskolesystemet, inklusive det fria skolvalet.
Du skriver att nätdejtingen inte alls leder till att folk som är mer olika hittar varandra.
– Nätdejtingen upphäver ju geografin, så den underlättar på många sätt. Men vi sorterar på nätet enligt precis samma sociala variabler som vi gör utanför nätet.
Var det något som förvånade dig under arbetet?
– Jag blev deprimerat häpen över hur lite svenskar bildar par med utrikesfödda. Att kolonialismens grundläggande indelning av världen är så intakt i våra partnerval. Erfarenheterna från andra länder tyder på att det tar några generationer innan invandrare är äktenskapligt integrerade med majoritetsbefolkningen. Det kommer att ske i Sverige också, men det kommer att ta lång tid. Något som också förvånade mig är att EU-medlemskapet inte på något påtagligt sätt gjort att vi gifter oss mer med EU-medborgare från andra länder. Den fria rörligheten gäller inte äktenskapen.
Kvinnorna skjuter iväg som en raket utbildningsmässigt. Vad tänker du om framtiden för dejtingmarknaden?
– Jag är ganska lugn på den punkten. Faktiskt är det så att kvinnor har utbildat sig i högre grad än män sedan 1970-talet. Och ganska många kvinnor gifter sig med lägre utbildade män. Men klassbakgrunden spelar in. Den som gifter sig med elektrikern är snarare den kvinnliga socionomen med arbetarföräldrar, som pluggat i Örebro, än docentdottern som läst läkarlinjen i Lund.
Boken inleds med ett roligt test där man kan se var man själv hamnar. Jag och min fru hamnade i kategorin ”Ni är som folk är mest – tillräckligt lika för att stå ut med olikheten.”
– Ja, tanken är ju att de flesta ska hamna där. Att jag lägger testet först är för att sätta tonen för hela boken. Det här ska inte vara en tråkig akademisk skrift.
Petter Larsson medverkar på Bokens dag, arrangerad av Sydsvenskan och ABF, på Malmö Live den 21 november.
Utdrag ur ”Det är det här som kallas kärlek”
Sommaren 2025 tecknar jag ett abonnemang på en dejtingapp. Det har jag aldrig gjort förut. Under nätdejtingens era har jag varit lyckligen inbäddad i ett kärleksfullt förhållande.
Jag småljuger lite i min profil: ett nom de guerre, Erik, en mellanstor stad norröver och ett porträttfoto där jag låtit ett program ge mig en rejäl kalufs.
Men annars är Erik som jag: intresserad av kultur och samhällsdebatt, jobbar inom media, står till vänster, universitetsutbildad, hundvän, ateist.
Jag uppger att jag söker ett långsiktigt förhållande. Det är den stora lögnen. Jag är bara här för att göra ett experiment. Tanken är att se om de kvinnor som tar kontakt har gemensamma nämnare med varandra och med Erik själv.
Dessa falska förespeglingar ger mig moraliska våndor. Jag vill inte ge kärlekstörstande kvinnor förhoppningar som aldrig kan infrias. Som en etisk kompromiss har jag därför bestämt att jag inte på något vis ska interagera med dem som eventuellt tar kontakt och givetvis inte själv ta kontakt. Det känns ändå inte bra.
Jag trycker på start och ser framför mig hur jag omedelbart kommer att ansättas av horder av giftaslystna kvinnor som inte skyr några medel, ty i kärlek är som bekant allt tillåtet.
Jag blir nu, om än på låtsas, en av de 8 procent av svenskarna över 16 år som har nätdejtat det senaste året.
Av singlarna är det förstås fler, omkring 18 procent, och särskilt i den unga generationen. Av dem under 35 år handlar det om 25 procent av singlarna, mot blott 15 procent av singlarna mellan 50 och 64 och än färre bland de ännu äldre.
”När jag provade för några år sedan var det nästan skamfyllt. Behöver du detta, vad är det för fel på dig? Men när jag började igen för ett år sedan var det helt annorlunda. Utbudet var mycket större och jag känner folk som träffats på nätet och skaffat barn. I min åldersgrupp är det helt normaliserat”.
Det säger min nätdejtingciceron Maria. De senaste elva månaderna har hon nätdejtat helt hejdlöst, ibland haft fysiska dejter fyra gånger i veckan och vid några tillfällen två på samma dag. Hon är 36 år, uppvuxen i en arbetarfamilj i Mellanskåne och arbetar som socionom i Malmö.
Jag har lärt känna henne lite eftersom våra hundar gillat varandra, och då och då har hon pratat om sitt allt mer hopplösa dejtande. Vi ska höra mer från henne längre fram.
Det första som händer mitt alter ego Erik är att han får några automatiska dejtförslag. Jag tittar på ett tiotal. De är alla mellan fem och tolv år yngre än Erik. Några jobbar inom vården, en är journalist, en är något slags jurist fattar jag det som. Ingen har något uppenbart utländskt namn. Ett par är bisexuella. Samtligas profiler domineras av naturbilder: skidåkning, utomhusbad, skogspromenader, snö och fjäll och stilla sjöar.
Man vill ju ta seden dit man kommer, så jag lägger själv till ett par naturbilder.
Fyra timmar senare har ännu ingen ”gillat” Erik eller försökt ta kontakt.
Han borde annars statistiskt ha rätt goda möjligheter.
Mellan 25 och 40 års ålder har män och kvinnor ungefär lika stor chans att träffa någon på nätet.
Men det ser annorlunda ut för de unga männen och de medelålders och äldre kvinnorna. Män under 25 ratas oftare än andra av både jämnåriga och äldre kvinnor eftersom de anses för omogna. I den åldern vill de unga kvinnorna hellre ha en partner som är lite äldre än de själva och som kan erbjuda lite mer ekonomisk trygghet, emotionell mognad och intellektuell samvaro.
Detta är inget unikt för nätdejtingen, men det blir desto mer uppenbart för användarna, eftersom de nobbas på ett så explicit sätt. Men de unga männen har framtiden för sig, allt de behöver göra är att vänta. Det vänder nämligen i 30-årsåldern, då kvinnor börjar föredra sina jämnåriga.
Medelålders och äldre kvinnor har däremot inget att vänta på. De kan se fram emot en stadigt försämrad position i takt med att de åldras, vilket dock inte verkar gälla de grå tinningarnas män som Erik.
Inte bara ålder och etnisk bakgrund är viktigt i nätsorteringen. Vi avkodar också samhällsklasser på löpande band och sorterar oss efter dem. Det betyder självklart inte att folk sitter och bockar av varandras lönebesked eller gör förfrågningar om facklig tillhörighet. Vi är inte statistikmyndigheter när vi dejtar. Däremot söker vi det som sociologen Marie Bergström kallar ett ”kulturellt samförstånd”, sådant som värderingar, intressen och humor. ”Kulturellt samförstånd är den samtida kärlekens sociala klister”, skriver hon elegant.
Sådana egenskaper är i sin tur formade av vår klassmässiga bakgrund och tillhörighet. Vi sorterar efter klass, men det uttrycks i kultur.
Det gäller både bild och text.
De lägre klasserna är till exempel mer rakt på sak i en chattsituation och frågar snabbt om en dejts tidigare relationer och erfarenheter och de vill ofta träffas snabbt. Sådant anses vulgärt av de övre klasserna, som hellre talar om intressen, yrke och utbildningar och inte är lika heta på gröten för att ses. När man väl träffas väljer medel- och arbetarklassen promenader, hemmamiddag eller bio, medan överklassen föreslår konstutställningar eller teater, rapporterar Marie Bergström.
Jag tänker på min vän som i flera år grävt guld på dejtingsajterna. Han närmar sig pensionsåldern, kommer själv ur arbetarklassen och har ett starkt bildningsideal. Han söker inte utan framgång efter bildade kvinnor, gärna professorer och docenter, i sin egen ålder. Sedan utsätter han dem för två olika test. Kulturtestet kan handla om att gå på konstmuseum tillsammans. Den som inte känner igen en Lena Cronqvist eller en Nathalie Djurberg får en plump i protokollet. Eller så för han in samtalen på böcker och författare. Har du läst Lundells dagböcker? Vad tycker du om Mikael Niemis nya?
Uthållighetstestet innebär att han tar sina intet ont anande dejter på långa promenader eller andra strapatser för att se om de orkar hålla ett hyggligt tempo en timme eller två. Kan de dessutom åka skidor får de en guldstjärna.
Ett exempel som förmodligen går igen i många länder är hur man skriver i chattar och profiler. Ni känner säkert till att sär-skrivningen är en tydlig demarkationslinje mellan klasserna, en vallgrav mellan folk och fä, som de bildade skikten älskar att förfasa sig över eftersom det ställer dem själva i finare dager.
Användare från överklassen och medelklassen säger i intervjuer att de undviker folk som ”använder gatuslang”, eller som hellre ”pratar om tv-såpor än gillar att läsa böcker eller gå på teater”, berättar den tyska forskaren Andreas Schmitz.
”Om personen inte kan stava, då finns det inte en chans”, säger högstadieläraren Yannik i en fransk studie, och Marie Bergström sammanfattar: ”kritiken mot de som har svårt att stava uttrycks hånfullt: personen anses outbildad, omogen, lat, dum eller vulgär”.
Malmö-Maria säger tvärtom att hon är förlåtande om någon inte skriver korrekt.
”Man har ju ett annat språkbruk när man chattar”, förklarar hon. ”Om det däremot är för korrekt blir jag misstänksam. Det finns de som använder AI när de ska skriva. Då känns det inte som en genuin person. Jag fick säga till en kille att nu får du faktiskt sluta använda AI. Efter det blev det ett helt annat flyt i konversationen.”
Olika sociala grupper tar också bilder på olika vis. De lägre klasserna tar ofta mobilselfies hemma i lägenheten utan närmare tanke på att komponera en bild med ett budskap. De ser ut att vara tagna i all hast och är bara avsedda att fylla sin funktion: att visa upp en nuna. De övre klasserna iscensätter sig själva mer, kanske genom att använda svartvita bilder och genom att placera sig i en viss miljö: på en resa, kanske med ett musikinstrument.
Nu är just dessa exempel hämtade från Frankrike, och kanske ser det annorlunda ut i Sverige, men var så säker på att det finns mönster.
Min kompis Guldgrävaren, han med testerna, sände mig nyss en bild från ett av sina senaste dejtingfynd, en kvinna som haft fina jobb i mediebranschen. På fotot har hon satt sig framför en gigantisk bokhyllevägg, som visar hennes bildning och intressen. Några smakfullt placerade prydnadssaker bryter bokraderna. Hennes hand vilar på ett cykelstyre, vilket antyder ett sunt leverne. Hon signalerar vem hon är på ett genomtänkt vis.
Man kan jämföra det med Maria, som berättar att hon inte gillar att vara på bild, utan snabbt knäpper av en selfie i hissen eller i vardagsrummet.
Det är naturligtvis också en signal, bara med ett annat innehåll.
Och Erik, undrar ni, hur gick det för honom?
Han var i alla fall inte den tiger i dejtingdjungeln han själv trodde.