Jag önskar också, precis som den kycklingbonde som skrev in till tidningen i april, att fler fick se hur svensk kycklingproduktion ser ut. Då hade fler insett att bilden av Sverige som landet med världens bästa djurskydd inte speglar verkligheten, där producenternas lönsamhetsperspektiv går före kycklingarna som betalar priset.
Jag ifrågasätter inte hur hårt svenska bönder arbetar eller hur viktig svensk jordbruksproduktion är för beredskapen. Jag ifrågasätter hur fokus ständigt flyttas bort från de systematiska brister som pågår bakom stängda dörrar. De få djurskyddskontroller som sker på svenska anläggningar (i snitt en gång vart tionde år) visar återkommande på allvarliga brister som ofta varken åtgärdas eller straffas.
De förhållanden som råder i den svenska kycklingindustrin ger inga förutsättningar för “välmående”. Om ett mänskligt barn som väger 3,5 kg vid födseln skulle växa i samma takt som en turbokyckling, hade barnet vägt 175 kg vid en månads ålder. En sådan ”effektiv” tillväxtgrad är knappast naturlig, och konsekvenserna av den går inte att skönmåla: benproblem, sjukdomar och svårt lidande.
Angående den låga förekomsten av salmonella i svensk kycklingproduktion, är det inte god djurhållning som förhindrar utbrotten utan provtagning och massavlivning. 2025 skedde åtta utbrott i Sverige, och kostade enligt Djurens Rätt närmare 30 miljoner kronor. En kostnad som skapas av industrin själv, och som numera betalas av skattepengar. Dessa pengar kunde istället ha gått till fler grundläggande djurskyddskontroller.
Även små förändringar kan ha stor inverkan, både på kommun- och individnivå. Det är lätt att debatten kokas ner till en kostnadsfråga, men i slutändan handlar det om levande varelser – fyllda av känslor, intelligens och en vilja att leva.
Elin Bengtsson