För första gången i partiets historia backar Sverigedemokraterna i ett riksdagsval. Fallet är påtagligt. SD tappar var sjunde väljare jämfört med 2022 – eller tre procentenheter. Det har redan startat en diskussion i partiet vad som gick fel och vilken vägriktning man bör ta framåt.
Att partiet skulle ha backat så mycket på grund av stödröster till Liberalerna finns det inget stöd för i fakta. Enligt SVT:s Valu tappade SD mest till Moderaterna och därefter till Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. L kommer först på fjärde plats.
Sverigedemokraternas nedgång är bred. Partiet förlorar stöd hos såväl stadsbor, som landsbygdsväljare, hos såväl hög- som låginkomsttagare, i starka SD-fästen, likväl som i svaga.
Vart väljarna har gått kan ändå ge en ledtråd. De SD-väljare som lämnat har framför allt gått till regeringspartierna. Ytterst få har tagit steget över till Socialdemokraterna eller vänstern. Ännu färre verkar ha tagit steget högerut och röstat på något av de mer radikala småpartierna utanför riksdagen.
Gruppen ”övriga partier” har i varje fall inte fått något ökat stöd totalt. Först med det slutliga valresultatet vet vi vilka småpartier som gått fram där, men även om de små ytterhögerpartierna skulle gjort framgångar kan det bara på marginalen förklara SD:s tapp.
Sverigedemokraterna har under lång tid haft det ganska lätt för sig politiskt. Det fanns länge en stark opinion för minskad invandring som de övriga partierna inte besvarade. Men invandringspolitiken började läggas om redan för tio år sedan och under Tidö-regeringen har asylinvandringen dragits ned till ett minimum. Invandringsfrågan står av naturliga skäl inte längre lika högt på väljarnas agenda. Förhoppningsvis flyttar inte heller en rödgrön regeringen dit den igen genom dumdristig politik.
SD måste hitta sin roll i det här nya verkligheten och partiet gör ett misstag om det tror att lösningen är att gå i en mer radikal riktning. Det finns inget stöd hos svenska folket för ”massiv återvandring”, etnonationalism eller förbud mot vanliga muslimska slöjor. Även SD är splittrat i de här frågorna. När de mer radikala företrädarna uttalar sig i den riktningen, eller när lokala distrikt klistrar upp affischer på bussarna med underförstådda budskap om att deras förare borde lämna landet, så uppfattas det mest som otillständigt och skrämmer iväg väljare.
En del SD-företrädares uttalanden i den här riktningen under valrörelsen har troligen bidragit till att Tidöpartierna ser ut att förlora regeringsmakten. Det har också mobiliserat de rödgröna partiernas väljare att gå och rösta.
Inom en del SD-kretsar är det också en vanlig uppfattning att vänstern ”importerat väljare” genom invandringen. Jimmie Åkesson talade i SVT:s slutdebatt om att muslimerna kunde avgöra valet. Men inget parti har gynnats så mycket av massinvandringen som Sverigedemokraterna själva. Partiet hade knappast existerat utan den. När Sverige var ett etniskt homogent land hade Socialdemokraterna mellan 45 och 50 procents stöd och tillsammans med kommunisterna en solid vänstermajoritet i flera decennier.
Det var först när Sverigedemokraterna officiellt tog avstånd från etnonationalismen och deklarerade ”öppen svenskhet” som partiet började växa. Hållningen att invandrare ska assimileras kulturellt har inte stöd av alla, men av tillräckligt många för att SD kunnat bli ett 20-procentsparti. Kärnan är att den som anstränger sig för att vara en del av den svenska samhällsgemenskapen också ska accepteras som svensk. Jimmie Åkesson brukade formulera det som att partiet är för dem som bygger bilar, men inte för dem som bränner bilar.
Invandringspolitik kan inte vara kravlös. De skärpta medborgarskapskraven som infördes nu i sommar – med försörjningskrav, språkkrav och kunskapskrav – är en del av denna i grunden liberala hållning. Sverige borde infört dem för länge sedan, men det är bra att de nu har brett stöd i riksdagen. I de flesta länder är sådana krav en självklarhet.
Men när en del SD-företrädare talar om att förklaringen till att de rödgröna ser ut att vinna detta val är de 200 000 nya medborgarskap som beviljats under mandatperioden ger de uttryck för en förlorarmentalitet. Invandrare är ingen homogen grupp. Ju längre de varit i Sverige desto mer likt majoritetsbefolkningen röstar de, speciellt de som har integrerats, har arbete och flyttat vidare från så kallade utanförskapsområden.
Faktum är att många invandrare är värdekonservativa, hårt arbetande människor som borde kunna fångas upp av partier till höger. Att bunta ihop stora invandrargrupper är att skjuta sig i foten i dagens Sverige. Det är självförvållat.
Kritik har redan framförts internt om att Sverigedemokraterna talade för lite om sin sakpolitik och ägnade sig för mycket åt olika jippon med luftballonger, dansband och fröken Snusk. Det kan ligga något i det. Men den folkliga framtoningen är en del av partiets populistiska profil som man troligen inte kan vara utan. Ett parti kan dock inte bara bygga på yta. SD:s officiella ideologi är nationalism och socialkonservatism. Men en genomtänkt ideologisk hållning är inte samma sak som att önskedrömma om att ”göra Sverige till Sverige igen” som om det gick att vrida klockan tillbaka. Det är dags för SD att bottna i sin egen ideologi och förstå att det kräver tankearbete och inte handlar om att presentera mer radikala förslag utan verklighetsförankring.
Sverige är idag ett multietniskt samhälle. 28 procent av Sveriges befolkning har utrikes bakgrund, det vill säga är antingen födda utomlands eller har två utrikes födda föräldrar. Det motsvarar nästan tre miljoner människor. Ungefär hälften av dem har utomeuropeisk bakgrund. Andelen av befolkningen med utrikes bakgrund är högre bland yngre, liksom andelen med utomeuropeisk bakgrund är betydligt högre i denna grupp. Dessa invånare kommer öka sin andel av befolkningen även med noll invandring framöver.
Att hålla fast vid den öppna svenskheten är den enda möjliga vägen för Sverigedemokraterna framöver. Det finns givetvis plats för ett socialkonservativt nationalistiskt parti i det svenska partilandskapet som i övrigt är utpräglat liberalt. Men SD måste förhålla sig till verkligheten så som den ser ut. Det är bara småpartier som kan unna sig att inte låtsas om realiteter.
Att bekämpa politisk islamism är en rimlig hållning. Att misstänkliggöra alla Sveriges flera hundra tusen människor med muslimsk bakgrund, varav många är sekulära, är det inte – oavsett om gränsen mellan islam och islamism inte är knivskarp. Att utvisa brottslingar eller personer vars tillfälliga uppehållstillstånd löpt ut, som saknar skyddsskäl och som inte kan försörja sig själva är rimligt. Att retroaktivt riva upp gamla permanenta uppehållstillstånd för människor som arbetar eller går på gymnasiet är inte rimligt. SD:s partiledning vet nog detta. Men man måste också kommunicera det utåt och internt.
Sverigedemokraterna riskerar inte att bli för ”mainstream” eller för borgerligt. Främst eftersom att man har en annan klassbas än de borgerliga partierna som idag alla är utpräglade medelklasspartier, medan SD har sin själ och många av sina väljare i arbetarklassen. För svensk höger som helhet är denna klasskoalition nödvändig för att över huvud taget kunna nå regeringsmakten. Att Socialdemokraterna tidigare varit bättre på att etablera sådana klassöverskridande koalitioner är en viktig förklaring till deras framgångar.
SD måste fortsätta stå stark i arbetarklassen. Det betyder inte att partiet ska radikaliseras i någon slags högerextrem riktning, något som skulle omöjliggöra för högern att vinna regeringsmakten. Tvärtom visar Moderaternas oväntade framgångar i det här valet i bruksorter och i Norrlands inland att även ”vanliga Svenssons” vill ha folklig högerpolitik som är riktad till dem och inte ensidigt gynnar höginkomsttagare i storstäder – en viktig läxa både för SD och Moderaterna att ta med sig från valet.