Ett mestadels starkt livstecken från Muse
Publicerad 2026-06-26 14.18
ALBUM Efter en tämligen lång skivsvacka bevisar Muse att de fortfarande är en kraft att räkna med.
”The wow! signal” är ett mestadels starkt livstecken från ett ambitiöst band som vägrar att tappa farten.
Muse
The wow! signal
Warner
ROCK I livesammanhang är Muse ofta en fullträff. En självsäker och självklar arenaakt med pondus och stor prakt. Inte ens tekniskt strul och vilda vindar hindrade den brittiska trion från stordåd under spelningen på Sthlm Fields i Stockholm i fjol.
Men på skiva tenderar bandet sedan rätt lång tid tillbaka att gå vilse i på tok för röriga labyrinter av pompös proggrock, smäktande powerpop, melodiös metal och högtravande teman. 2018 års ”Simulation theory” var en skakig edm-sörja med krystat AI-fokus medan uppföljaren ”Will of the people” var en ömsom omtumlande, ömsom osammanhängande orgie i orwellska samhällsdystopier. Gruppen har inte släppt något helgjutet och rakt igenom välljudande sedan 2009 års ”The resistance”.
”The wow! signal” höjer blicken mot skyn.
Rymden och dess mysterier har länge fascinerat frontmannen Matt Bellamy, och på Muses tionde album i ordningen vecklar ett intressant science fiction-drama om bland annat sökandet efter utomjordisk intelligens ut sig. Albumtiteln syftar på den mystiska radiosignalen som upptäcktes den 15 augusti 1977 på Ohio State University och som troddes komma från utomjordiska varelser.
Inledande ”The dark forest” tar omedelbart avstamp i hypotesen att teknologiskt avancerade civilisationer medvetet döljer sin närvaro för att skydda sig själva från potentiella hot.
Musikaliskt är låten ett ypperligt exempel på Muse-maximalism: galopperande takter, yviga gitarrer, stråkar signerade London Metropolitan Orchestra och en ockult kör som hämtad ur Ghosts ”Year zero”. Excesserna höjer låten till skyarna, långt bortom exosfären.
Det är en storslagen start som samtidigt ramar in skivans syfte och övergripande tema.
”Launch a pulse out into the abyss, reach out a hand to the lonely,” förkunnar Bellamy.
Samtidigt är det här Muses mest personliga album på länge. Bellamys privatliv, och då i synnerhet uppbrottet från frun Elle Evans, döljer sig många gånger bakom metaforer och liknelser.
I ”Space debris”, en öm ballad som växer i styrka för varje versrad, liknar Bellamy sin stormiga relation med trasiga satelliter som hamnat utanför sin omloppsbana och bryts ned till rymdskrot.
En förödande vacker fras sticker särskilt ut:
”Love like this can’t age with grace/It burns and dims in a cold and vast empty space.”
Det finns också anledning att tro att även “Cryogen”, som flörtar hejdlöst med ”Plug in baby”, är resultatet av ett brustet hjärta och att det är exfrun som liknas vid Jupiters måne Europa, känd för sitt extremt kylslagna klimat. Bellamys förföriska falsettsång känns färgad av sorg och smärta i sviterna av skilsmässan.
Musikaliskt reser Muse i vanlig ordning genom tid och rum. De mellanlandar i en rad olika decennier och genrer, från funkig 70-talsdiso med Daft Punk-vibbar (”Nightshift superstar”) till hypermodernt Rammstein-mangel (”The sickness in you & I”) via ett oväntat vackert samarbete med popstjärnan Ellie Goulding (”Hush”). 80-talsdoftande ”Hexagons”, skivans obestridliga höjdpunkt jämte ”The dark forest”, för i stället tankarna till ”Knights of Cydonia” och den svenskproducerade actionkortfilmen ”King fury”.
Producenten Dan Lancaster, som har turnerat med Muse sedan 2022 och även paketerat brittiska metalcorebandet Bring Me The Horizons samtida sound, har gjort ett strålande jobb med att väva ihop alla vitt skilda influenser; ”The wow! signal” är utan tvekan trions mest sammanhållna och slagkraftiga skiva på en herrans massa år. Och med all säkerhet kommer albumet att växa sig starkare över tid.
Samtidigt önskar jag att Muse och Lancaster stramat åt tyglarna något, skrotat låtarna som flyger iväg till allt för perifera breddgrader. Som tidigare nämnda ”Nightshift superstar”, en styggelse jag mer än gärna skulle vilja skicka långt ut i rymden och aldrig mer se återvända.
BÄSTA SPÅR: ”Hexagons” och ”The dark forest”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik