Ett valresultat väntas nu på torsdag. Det är cirka 30 000 röster som skiljer de två blocken åt, och på onsdag ska över 300 000 röster räknas. Naturligtvis kan mycket hända. Men det mesta pekar fortsatt på valvinst för Magdalena Andersson.
För den som tittade på Aktuellt igår pekar allt mer mot en pyrrhusseger. Det vill säga en så kallad seger som kan leda till förlust längre fram. Ida Gabrielsson, partisekreterare i Vänsterpartiet, var nämligen glasklar: Om V:s mandat ska användas för att göra Andersson till statsminister ska Nooshi Dadgostar bli minister.
Centerpartiets partisekreterare var lika tydlig med att Vänsterpartiet inte ska sitta i regering. Elisabeth Thand Ringqvist tar hellre ett extraval.
Positionerna är lika låste som för tre dagar sedan. Problemet är att det inte finns några alternativ. Mandaten räcker inte för att byta ut Vänsterpartiet mot (rätt ovilliga) kristdemokrater. Allt som återstår är de fyra partier som gick till val på att göra Andersson till statsminister och deras oförenliga röda linjer.
”Vi ska komma ihåg att Vänsterpartiet röstat bort en socialdemokratisk statsminister, och kan göra det igen.”
Extra val är inte farligt men de flesta av oss slipper helst. Och så illa behöver det naturligtvis inte bli. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet kan mycket väl reda ut läget. '
Ett inte omöjligt scenario är att S, MP och V ser till den parlamentariska realiteten, 56 procent av väljarna röstade för en liberal ekonomisk politik, och rätt kraftigt modererar vänstersvängen. Samtidigt är det naturligtvis svårsmält för de rödgröna väljarna, inte minst för Vänsterpartiet. De är ju principiella socialister – ungdomsförbundet är särskilt radikalt och envisas med antidemokratiska tendenser, där målet är ett kommunistiskt samhälle. V fick dessutom över 8 procent.
Men det finns också sådant som binder S, MP, C och V samman. Mjukare migrationspolitik och fler kvotflyktingar för de tre små partierna och för alla fyra klimatet i bred bemärkelse. Samtliga pratar om tillväxt där centralstyrning och statliga bidrag ligger dem varmt om hjärtat. Därtill finns den gamla goda kohandeln.
Sakpolitiskt ser det alltså rätt svårt ut, men inte omöjligt. Däremot ter sig de röda linjerna i regeringsfrågan sig allt mer omöjliga. Vi ska komma ihåg att Vänsterpartiet röstat bort en socialdemokratisk statsminister en gång, och kan göra det igen.
Om V ska acceptera att stå utanför regeringen krävs sannolikt betydande vinster, kanske en ny förmögenhetsskatt och en ny fastighetsskatt, arbetstidsförkortning och S hjärtefråga, slopat karensavdrag. Men var skulle sådana sakpolitiska eftergifter lämna Centerpartiet?
Politik kan alltid överraska. Men den som har hoppats på en hyfsat snabb process för att få på plats en ny regering får räkna med att bli besviken.