Niclas Berggren argumenterar för att avskaffa laglotten i en debattartikel den 27 augusti år 2026. När jag läste artikeln tänkte jag först låta debatten självdö. Jag tror nämligen inte att det finns en risk att laglotten kommer avskaffas inom en överskådlig framtid. Även om anglosaxiska länder av tradition inte har någon laglott så finns den kvar i länder med en rättstradition som liknar vår egen. Det kan dock ändå vara värt att ta tillfället i akt att filosofera kring varför vi fortfarande har laglott.
De som vill kan redan idag under sin livstid skänka pengar till välgörenhet eller på annat sätt ge bort egendom. De flesta väljer dock att låta egendomen gå vidare till barnen. Det hänger ihop med vår kultur och avspeglas även i arvsreglerna. Vår syn på arv är annorlunda än till exempel i den amerikanska kulturen, som präglas mer av devisen ”lätt fångat, lätt förgånget”. Vi ska inte ändra våra lagar efter andra länders synsätt, utan lagarna ska vara anpassade till vårt eget land.
I slutet på Berggrens artikel nämner han att vi borde ha full testamentsfrihet i stället. Det är en ganska vanlig missuppfattning att laglotten är det enda som gör att vi inte har det. Testamentsfriheten är dock begränsad även på annat sätt. Man får inte förordna över kvarlåtenskapen mer än i två led för framtida arvingar. Det vill säga det finns ett så kallat fideikommissförbud. Det betyder konkret att en person som vill att ett företag, en gård eller annat arvegods ska stanna i släkten inte kan testamentera med sådana villkor.
Man kan visserligen överlåta egendom till stiftelser i stället, men då ger man upp det personliga ägandet. För till exempel jord- och skogsbruk är stiftelser inte en bra lösning. Så hur kan man då försäkra sig om att sådan egendom finns kvar i släkten?
Det kan man inte i Sverige. I anglosaxiska länder däremot kan man förordna om egendomen genom truster som kan verka över generationer, men i vårt land finns inte den rättsfiguren. I Sverige har vi bara laglotten som skydd för att egendom ska ärvas av framtida generationer. För de som vill att egendom ska fortsätta att vara kvar i släkten kan därför laglotten vara till stöd för arvlåtarens vilja. Laglotten inskränker alltså inte bara friheten, utan den möjliggör ibland även viljan om arv i framtida generationer.
Laglotten skapar också en förutsebarhet för familjeföretag. Tack vare laglotten vet man åtminstone delvis hur successionen är reglerad i framtiden. Vill man i stället testamentera bort all egendom kan man göra det, om barnen sen avstår från att kräva ut sin laglott. Det är bra att sprida förmögenheter genom filantropi, men det behöver inte ske genom att barn blir arvlösa mot deras vilja. Kan föräldrar förklara varför de hellre vill skänka bort egendom kan familjen fatta ett gemensamt beslut. I länder där det inte finns någon laglott, som i USA, kan det däremot bli väldigt olyckliga överraskningar i en familj.
Det här leder också in på problemet med testamenten. Det är en ensidig rättshandling som kan hållas hemlig och ge överraskande resultat. Alternativet vore att fler parter skrev ett gemensamt arvsavtal som kan ge förutsägbarhet, oavsett vem som avlider först. Sådana arvsavtal är ett populärt verktyg för att reglera successionen i till exempel familjeföretag i Schweiz. Problemet är bara att även det verktyget saknas i Sverige.
I vårt land får man endast reglera vad som ska hända med kvarlåtenskapen i ensidiga testamenten och inte i avtal. Möjligheten att öka förutsägbarheten är alltså även i det fallet stängd. Laglott ger oss i alla fall viss möjlighet att kunna förutse successionen.
Det räcker alltså inte att enbart jämföra frågan om laglott mellan länder, utan man måste se till hela den juridiska verktygslådan. Avslutningsvis kan man tillägga att man ska man vara försiktig med att ändra viktiga arvsregler. Det är för att människor inrättar sina liv efter de regler som finns. Många har redan räknat med laglotten i sin arvsplanering och i existerande testamenten. Det är därför inte seriöst att kasta in ett förslag i valrörelsen om att avskaffa laglotten, ungefär som om det vore en kul grej som partierna kan nappa på.
Thomas Eriksson, jurist och skribent med tidigare erfarenhet från förmögenhetsförvaltning