Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Den nostalgiska trenden har varit stark i västvärlden under senare år. Stora delar av väljarkåren, också i Sverige, har placerat vårt lands storhetstid många decennier bakåt.
Framgångsrik politisk retorik har följaktligen ofta handlat om att återupprätta något förlorat, eller åtminstone tala till människors saknad efter en svunnen tid – gärna som om det vore en kränkning och någon annans fel att vi inte längre befinner oss där.
Valresultatet är en indikation på att denna trend inte längre är lika stark.
Nostalgifaktorn är diffus och vi lägger sannolikt olika värdering både i vad vi saknar och hur vi resonerar i frågan när tillvaron och vårt land var som allra bäst. Vi vet från åtskilliga studier att många anser att den tiden var när de själva var omkring 14 år och hade livet framför sig, oavsett övriga omständigheter.
Likafullt kunde SOM-institutet i vårens mätning påvisa ett intressant mönster. Både bland väljare och politiker gav ett rostbrunt bälte bestående av Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet uttryck för en längtan långt tillbaka i tiden, ofta till 1970- och det tidiga 1980-talet. Till brukssamhällenas homogena tillvaro och den socialdemokratiska maktdominansens tid.
Denna trend har alltså varit stark. Ändå kan vi nu konstatera att valets stora förlorare var nostalgipartierna S och SD. Nostalgikerna backade.
Det nostalgiska Vänsterpartiet gick förvisso framåt. Mycket talar dock för att deras ökning i valet kan tillskrivas stark mobilisering i avgränsade väljargrupper. Uppgången är därför inte något självklart uttryck för väljarnas saknad efter 1970-talets Sverige.
Väljarna ansåg uppenbarligen att de redan levde i Sverige och sökte andra alternativ.
En blågrön konstellation av liberaler, moderater, centerpartister, miljöpartister och, med lite större spridning på årtalen, kristdemokrater, ansåg i samma SOM-mätning i betydligt högre utsträckning att 2000-talets Sverige har haft mer att erbjuda. Alla dessa mer framtidsinriktade partier gick framåt i valet.
Svenskarna tycks alltså ha börjat se ljusare på framtiden, eller längtar i alla fall efter något annat än att sluta sig och drömma sig bakåt. Socialdemokraterna ville ”göra Sverige mer som Sverige”, medan Sverigedemokraternas valaffischer deklarerade: ”Vi gör Sverige till Sverige igen”. Väljarna ansåg uppenbarligen att de redan levde i Sverige och sökte andra alternativ.
Den tydligaste indikatorn på att nostalgitrenden verkligen har vänt är sannolikt Socialdemokraterna. Partiet har i decennier varit en pålitlig kontraindikator, alltid sena med det senaste. Sist av alla hoppade de på 1990-talets och millennieskiftets starka framtidsoptimism, när de 2012 började kalla sig ”Framtidspartiet”.
Den gångna mandatperioden vidtog Socialdemokraterna vad som till en början såg ut som en gedigen revidering av samhällsanalys och politiskt program. Men det politiska programmet urartade i en önskelista så lång och världsfrånvänd att den skrotades helt till valrörelsen. Och samhällsanalysen uppdaterades förvisso – till ungefär flyktingkrisens år 2015, också en tid då vurmen för återupprättelse och svunna tider blossade upp. Den nostalgin kom partiet att omfamna inför årets val.
Nostalgin är dessutom ett förljuget politiskt projekt.
Men det är nu drygt tio år sedan. Pendeln har inte bara hunnit svänga, utan slagit över åt andra hållet. Medan vi då bekymrade oss om ett stort antal asylsökande, är fler i dag upprörda över att människor som kommit hit och arbetar och gör rätt för sig ändå utvisas.
Nostalgin är dessutom ett förljuget politiskt projekt. En fåfäng jakt efter ett förskönat förflutet som aldrig existerat, något som exempelvis Markus Uvell beskrivit i bok och debattartiklar. Svenskarna i Folkhemssverige var fattigare, hade färre alternativ, sjukvården var sämre och brottslighet och sociala problem fanns också då.
Kvar i den nostalgin står socialdemokratin. Landet bör gå vidare utan dem.