Från Westminster ser Sverige annorlunda ut än i den svenska debatten. Skattekvoten är den lägsta sedan 1975, statsskulden knappt en tredjedel av den brittiska, och Stockholm slog London om Europas största börsnotering. Tidöpartiernas ekonomiska politik förtjänar större erkännande än den får.
Det är lätt att bli hemmablind inför ekonomisk politik. Reformer som gradvis förändrar ett lands förutsättningar märks sällan från en dag till en annan. På avstånd blir riktningen tydligare.
Jag arbetar i London på Adam Smith Institute, mitt i en politisk miljö där skatter, statsfinanser och tillväxt diskuteras varje dag. Här möter jag ofta bilden av Sverige som ett land med höga skatter och en tung offentlig sektor. Den bilden har inte försvunnit helt. Men när Andrew Griffith, sedan i augusti Storbritanniens skuggfinansminister, talar om vad britterna kan lära sig av svensk skattepolitik, blir det svårt att inte lägga märke till hur mycket som har förändrats.
Storbritannien erbjuder en nyttig jämförelse. IMF räknar med en brittisk offentlig bruttoskuld på över 100 procent av BNP i år. Office for Budget Responsibility bedömer att skatteuttaget kommer att stiga till 38,5 procent 2030/31, den högsta nivån sedan andra världskriget.
Men Sverige går åt motsatt håll. År 2025 låg skattekvoten på 40,5 procent av BNP, den lägsta sedan 1975. I ett land vars internationella ekonomiska identitet fortfarande är nära förknippad med världens högsta skatter är det en anmärkningsvärd siffra, speciellt om man blickar tillbaka till tidigare år. Under den socialdemokratiskt ledda regeringen nådde skattekvoten 44,6 procent 2017. Skillnaden mot dagens 40,5 procent är stor nog för att säga något väsentligt om den ekonomiska kursen.
Tidöpartierna har gjort skattesänkningar till en återkommande del av den ekonomiska politiken. Jobbskatteavdraget har förstärkts på nytt, det tionde steget sedan det infördes 2007. Sparande har fått gynnsammare villkor. Energi- och drivmedelsskatter har sänkts.
Detta har skett utan att statsfinanserna tappat sin trovärdighet. IMF bedömer Sveriges offentliga bruttoskuld till knappt 37 procent av BNP i år. Storbritanniens är nästan tre gånger så stor.
Inte heller den siffran ska övertolkas. EU-kommissionen räknar med ett svenskt underskott på 2,8 procent av BNP i år, och med en skuldkvot som fortsätter uppåt mot knappt 38 procent 2027. Men Sverige har kunnat sänka skattebördan samtidigt som staten behåller ett finansiellt handlingsutrymme som många andra europeiska regeringar saknar.
Detta handlingsutrymme är delvis ett arv från tidigare svenska regeringar och från det finanspolitiska ramverk som vuxit fram sedan 1990-talskrisen. Det vore oseriöst att påstå något annat. Men politiskt arv är bara värdefullt om det förvaltas. Tidöregeringen hade kunnat möta svag konjunktur och stora nya utgifter med permanent högre beskattning. Den har i stället fortsatt att pressa ned skatteuttaget.
Bortom statsbudgeten märks den nya riktningen också i kapitalmarknaderna. När Verisure förra året genomförde sin börsnotering fanns London bland de marknadsplatser som slogs om affären. Bolaget valde Stockholm. Noteringen värderade Verisure till 13,7 miljarder euro och blev Europas största börsintroduktion under 2025. Att moderbolaget är registrerat i England är förvisso en bolagsrättslig konstruktion inför noteringen snarare än ett uttryck för brittisk hemvist. Men valet av handelsplats var verkligt, och det var inget undantag. Stockholm var under 2025 den europeiska marknadsplats som reste mest kapital vid börsintroduktioner, och den femte största i världen.
Sverige har fortfarande allvarliga ekonomiska problem. Arbetslösheten är för hög. Tillväxten per capita har varit svag. Bostadsmarknaden hämmar rörlighet och investeringar. Ett skattetryck på drygt 40 procent är heller inget liberalt slutmål. Men en regering bör också bedömas efter vilka marginaler den lämnar efter sig. På den punkten förtjänar Tidöpartiernas ekonomiska politik större erkännande än den får.
Efter åtta år av socialdemokratiskt ledda regeringar var Sverige ett land där politiken oftare sökte nya skatteintäkter än nya reformer. Fyra år senare är skattetrycket det lägsta på ett halvt sekel, statsskulden bland Europas lägsta och Stockholm en marknadsplats som kan slå London om kontinentens mest prestigefyllda noteringar.
Det är ett resultat som tål att försvaras, också av den som tycker att det borde ha gått längre.
Viggo Terling, Chief of Staff, Adam Smith Institute, London