Det är knappast någon slump att en skräckfilm om omvändelseterapi har premiär sommaren 2026.
I en intervju med The Hollywood Reporter anger regissören Adrian Chiarella backlashen mot HBTQI-rörelsen som det huvudsakliga motivet bakom sin film. Med ”Levicitus”, som är latin för den sexualmoraliserande Tredje Moseboken, ville han hjälpa publiken att förstå just hur smärtsamt det är att som ung queer växa upp i en homofobisk värld.
Resultatet? Tyvärr inte den queer-skräck jag hoppats på.
Filmen inleds med en hemlig romans mellan high school-eleverna Naim (Joe Bird) och Ryan (Stacy Clausen), vars familjer är djupt engagerade i stadens kyrka. När Naim en dag ser Ryan hångla med pastorns son Hunter blir han rasande av svartsjuka och skvallrar på killarna, utan att ana vilka konsekvenser det ska få.
Kyrkans överhuvud anlitar då en tvivelaktig man som ska ”bota” dem från deras läggning genom en exorcistliknande ritual. Till skillnad från verklighetens omvändelseterapi (där exorcism också praktiserats) är denna mycket effektfull. Åtminstone sett till att utrota de som syndat.
Kort efter ritualen dör Hunter, och efter att Naim tvingats till ett besök hos mannen förstår han snart vad som tagit livet av hans tidigare rival. Den som utsatts för omvändelseterapin är dömd att hemsökas av onda kopior av sin älskade, och på så vis gå en mycket våldsam, och hjärtskärande, död till mötes.
Låter det bekant? Premissen är inte helt olik den från David Robert Mitchell hyllade indieskräck ”It Follows”, där en sexuellt överförbar förbannelse gör att den smittade förföljs av människoliknande demoner med siktet inställt på att döda. Det mest nervkittlande med filmen är att demonerna aldrig springer, utan långsamt går fram till sina offer för att dräpa dem. Därtill är filmmusiken genial.
Riktigt samma känsla för vad som kan sätta andan i halsgropen har inte Adrian Chiarella och hans team, som bland annat står bakom ”Bring her back”, ”Talk to me” och den numera kultförklarade ”The Babadook”. Samtliga filmer ingår i den relativt nyetablerade skräckgenren grief horror, alltså sorgskräck. En tveksam kombination om målet är att framkalla rädsla.
”Leviticus” är mer våldsam än läskig, mer hjärtskärande än nervkittlande. De blodiga slagsmålen mellan Naim och Ryans onda kopia är nästan omöjliga att titta på utan att få kväljningar, men gör föga för pulsen. Det är ett dåligt betyg.
Ändå stannar filmen kvar. ”Leviticus” är en effektfull allegori för hur jag föreställer mig att det är att vara queer i ett intolerant land eller samhälle, när kärleken faktiskt kan kosta en livet.
Den verkliga skräcken för Naim och Ryan är dock varken att hamna i helvetet eller att bli dräpt av en ondskefull demon. Det är tomheten som kommer av att försöka leva utan varandra.
Titta också på:
”It Follows” (David Robert Mitchell, 2014)
"Bring Her Back" (Danny och Michael Philippou, 2025)
"The Babadook" (Jennifer Kent, 2014)