Två vita, medelålders män, båda verkstadsarbetare, utanför en husvagn på en campingplats i Bohuslän i september. Vad kan det bli för teater av det? I Bengt Järnblads pjäs ”Böla camping – så vackert att man gråter” utvecklas en historia om manlig oförmögenhet.
Uppsättningen hade premiär i Kristianstad i oktober förra året och har sedan turnerat flitigt. Skådespelarna Lasse Beischer och Ola Hedén är därför en väloljad duo när föreställningen nu ges som sommarteater på Gunnebo slott och trädgårdar.
Scenografin är minimal, framför fasaden till Gunnebo Kaffehus och Krog finns ett campingbord på en grön matta samt några stag och linor som får markera förtält. En staketbit låter ana fler i närheten.
Här sitter Alf (Lasse Beischer) och deppar, utslängd av sin hustru. I brist på bättre har han tagit – ”lånat” – svärföräldrarnas husvagn och bil och tagit sin tillflykt till Böla camping. Hit kallar han barndomsvännen Ulf (Ola Hedén).
Avsikten är att få hjälp. Att betala för campingplatsen visar sig snart höra till de minsta bekymren. Mötet rullar upp en rad av minnen och konflikter, männen är vänner sedan 40 år.
Upplägget är bad guy mot good guy. Alf är en självförhärligande man som lagt all sin energi och ekonomi på gamla bilar och kan få hjärtsnörp vid åsynen av en kamaxel. På jakt efter bildelar tar han gärna olika kvinnor som sällskap. Familjen har han försummat. Där har i stället vännen Ulf troget ryckt in och styrt upp. Det har förstås fått konsekvenser.
Regissören Bortas Josefin Andersson har inte haft mycket att vrida på. Karaktärerna är fasta i sina former redan från start. Det blir statiskt på scen. Lasse Beischer går loss som den helt omedvetna knöl Alf är, med stora utspel och en vana att alltid trycka till kompisen. Lite dialektskoj bjuder Beischer också på, och visst smyger det sig in ett litet ”Poff” från hans framfart i 123 Schtunk.
Ola Hedéns Ulf är den intelligenta arbetargrabben, luttrat resonabel, men i botten finns sår och sorg efter begångna oförrätter. Det finns händelser i den gemensamma historien som ingen av dem vill prata om. Men det är förstås hela poängen att just dessa saker ska avhandlas. Och konkurrenspositionerna omförhandlas.
Egentligen är ”Böla camping – så vackert att man gråter” en tragisk historia, som Bengt Järnblad försöker lätta upp med språkliga underfundigheter. Men skratten lossnar aldrig.
I sommarsolen på Gunnebo har skådespelarna svårt, hur de än försöker, att övertyga om en djupare stämning av mänsklig höst. Det blir mest en förutsägbar bild av två nötta och lite trötta män.