Tidöpartiledarna samlades igår kväll för middag i Sagerska huset, rensadel och chokladpralin stod på menyn, och smet sedan ut bakvägen för att slippa de jobbiga journalisterna som stod och häckade.
Men källor kontaktade de poltiska reportrarna, det viskades och läcktes, det ska sättas press på Centern, det ska sättas press på Sverigedemokraterna, Moderaterna ska gå fram med en egen budget även om Ulf Kristersson leder en övergångsregering...
Tja, varför inte. Rösterna är inte helt färdigräknade, men ett och annat vet vi redan, som att oppositionen leder och sannolikt vinner, men det är mycket jämnt, två mandat skiljer.
Hur ska då Ulf Kristersson bära sig åt för att locka över Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist?
I teorin borde det inte vara omöjligt, C är i grunden ett borgerligt parti vars ekonomiska politik rent av ligger till höger om Tidöpartiernas, att göra upp med Moderaterna i sakfrågor vore en ganska enkel historia.
Men det är också det enda borgerliga partiet som inte kan tänka sig att sitta i samma regering som Sverigedemokraterna. Och på den punkten kommer Centern inte att vika sig, tro mig. Motståndet mot Åkesson är partiets stora profilfråga.
Till saken hör att denne Åkesson länge har sagt att partiet efter valet antingen ska få ministerposter eller gå i opposition.
Därför måste Kristersson i så fall mjuka upp SD. Få partiet att släppa sina ultimativa krav.
Det kan gå. Åkesson gjorde ett uselt val, hans parti backade mest av alla, stukad kan han möjligen gå med på att släppa fram en högerregering han stödjer men inte sitter i.
Men det alternativet bygger på att Centern accepterar att samarbeta med SD. Och i Sveriges Radio i går eftermiddag sade partisekreterare Hannes Hervieu i tydliga ordalag blankt nej till att göra det.
Visst, efter ett par talmansrundor kan det ena idealet efter det andra vara slängt i papperskorgen. Men jag skulle bli mycket förvånad om C släpper sitt motstånd mot SD.
En majoritet av partiets väljare har när allt kommer omkring länge sett Magdalena Andersson som sin statsminister och den påföljande svekdebatten skulle inte vara nådig. Centern skulle riskera att slitas sönder på samma sätt som Liberalerna.
Återstår då att ingå i Socialdemokraternas regeringsunderlag. Det scenariot innehåller även det besvärliga hinder.
Thand Ringqvist vägrar stödja en regering där Vänsterpartiet ingår. Och Nooshi Dadgostar har sagt att hon och hennes kamrater ska ha ministerposter, tiden som dörrmatta och stödparti är över.
De här positionerna är ju sinsemellan oförenliga. Någon måste vika sig.
Röda linjer kan vara bra att ha före valet. De är pedagogiska, i regel enkla att förstå och är tydliga.
På andra sidan valdagen är de dock mest ett elände. Och om ett obehagligt nyval tornar upp sig vid horisonten kommer flera av dessa ultimatum lösas upp och dunsta bort.
En intressant omständighet i sammanhanget är att C aldrig sagt nej till en regering som stöds av Vänsterpartiet. När Thand Ringqvist fått frågor om saken har hon mest mumlat att frågan inte är aktuell eftersom Dadgostar kräver att sitta i regeringen.
Här finns således en öppning för Magdalena Andersson. Men det bygger på att Dadgostar viker sig. Vilket ledaren för Vänsterpartiet möjligen gör först inför ett hotande extraval, med allt vad det innebär i form av risker för att högern vinner.
Socialdemokraterna skulle kunna skapa en klimatallians. Vilket samtliga partier inom oppositionen vara nöjda med.
Dessutom måste det finnas ett erbjudande om tillräckligt mycket vänstergodis för att Dadgostar ska kunna säga till sina väljare att hon tar ansvar för nationen i en turbulent tid och fått bra betalt för att släppa ministerkraven.
Tandvårdsreform och slopad karensdag? Kanske, men det är ju sådant som S gått till val på och skulle inte ses som vänsterpartistiska skalper.
Dessutom får ju inte löftena vänsterut vara av ett slag som får Centern att kasta upp. Exempelvis skattehöjningar, i varje fall många av dem, är ett rött skynke för dessa nyliberaler.
Enkelt kommer det under alla omständigheter inte bli.
Jag är glad att jag inte är Magdalena Andersson.